Aftonbladet – 6 mars 1860, sida 3

Nn BL BBGETEERAIAR In An AME UNT BIRAE BER MATERIA Ne Aer itgärd, hvartill 1:a och 2:a punkterna kunde föran leda. Det andra lagtima Storthinget anhö!l dereftc år 1818, att K. M. måtte meddela Storihinget under rättelse om utgången af de underhandlingar, son kunde egt rum med Barbareskstate i anledning hvaraf K. M., efter det gemensamma statsrådets hö rande, gaf Storthinget tillkänna, att, på angifna grun der, icke några underhandlingar blifvit inledda. Se dan emellertid Storthinget den 14 September 181 änyo hos K. M. anhållit, att K. M., så snart de hin der, som dittills varit i vägen, tilläte det, måtte in leda underhandlingar med Barbaresk Staterna om er kännanvde af en särskild handelsfilagga för Norge samt K. M. den Z6 påföljande Oktober från den nor ska regeringen infordrat yttrande, huruvida den n-r ska statskassan vore i stånd att bestrida de för un derhandlingarne med Barbaresk-Staterna erforderlig: utgifter, utlät sig norska statskassan icke kunna lemn: några medel till de nödvändiga presenterna vid öpp nande af underhandlihgar med Barbaresk-Staterna förrän en fond för sådant ändamål af Storthinget an vistes eller de dåvarande konjunkturerne förändrade sig, så attskatte-restantierna kunde indrifvas och dc indirekta skatterna lemna öfverskott utöfver det be lopp, hvartill de i staten voro beräknade; hvarför regeringen hemställde att, deresticke så gynnsamm: konjunkturer inträffade innan nästa Stortbing sam manträdde, K. M. måtte meddela detsamma, att norska statskassan hade saknat tillgångar till bestridandt af de med ifrågavarande underhandlingars öppnande förbundna utgifter. I enlighet härmed resolveradc K. M. den 21 påföljande December, att då sålunds medel saknades till den ifrågavarande utgiften, kunde för tillfället intet med ärendet åtgöras. I skrifvelsc den 6 Januari 1821 underrättade K. M. härom Storthinget samt uttalade tillika sin fruktan, att Norge ännu saknade tillgångar till de utgifter, som er fordrades för den norska handelsflaggans erkännande af Barbaresk-Staterna, äfvensom meddelade att KE. M. genom resolution den 26 Oktober 181 tills vidare tillåtit de skeppare å norska fartyg, som sådant önskade, att i alla farvatten bruks den för de förenade rikena bestämda unionsflagga dock utan tunga och stjertar. Efter erbållen del at denna skrifvelse fattade Stortbinget beslut, dels angående formen för och färgfördelningen i Norges handelsflagga, dels ock att, så snart den sålunda bestämda flaggan blifvit af Barbaresk-Staterna erkänd, densamma skulle brukas af de norska handelsfartygen-på alla farvatten utan undantag, men, innan ett sådant erkännande blifvit utverkadt, blott på sådana resor, för hvilka turkiskt sjöpass ej fordrades. Genom kongl. resolution den 13 Juli sistnämnda år fastställdes formen för Norges handelsflagga, sådan Storthionget beslutit den, och den 17 i samma månad beslöt K. M. i gemensamt svenskt och norskt statsråd, att de kongl. örlogsfartygen icke skulle lemna skydd åt svenskt eller norskt fartyg, som i något farvatten på andra sidan Cap Finisterre icke uteslutande förde den för begge rikena bestämda unionsflagga, hvilken af alla sjömakter vore erkänd, likasom sådana fartyg icke kunde påräkna biträde af Sverges och Norges konsuler, hvaremot begge rikenas handelsfartyg illätos att på farvatten hitom Cap Finisterre nyttja antingen uuionsflaggan eller hvartdera rikets särskilda handelsflagg. Sedan denna fråga ytterligare förevarit för Storthinget, som den 26 Avgusti 1833 hos K. M. anhöll att för nästföljande Storthing måtte framläggas oppning om de hinder, som mötte norska flaggans ernande på alla farvatten, samt norska regeringen len 22 November samma år gjort framställning i enahanda syfte, hvilken föranledde att så väl statsministern för utrikes ärendena i skrifvelser den vaj 1835 och den 25 Januari 1836, som sedermera konvojkommissariatet, i hvilket jemväl en norrman var ledamot, i skrifvelse till nämnde statsminister den 26 Maj 1836, hvilken skrifvelse meddelades norska egeriogen, redogjorde för de betänkligheter och hinler, som mött för underhandlingarnes inledande, och ör de kostnader deras genomförande skulle orsaka rhöll frågan vid 1836 års Storthing större utsträcksing, i det densamma framställdes för Storthinget af representanterna för Kristiania i sammanhang med era andra förhållanden, hvilka ansågos röra Norges lbörliga ställning i unionen. Öfver denna framställning afgaf Storthingets konstitutionskomit den 7 Juli 1836 betänkande; i bvilket den till en början itskiljer de ifrågasatta förhållandena i två klasser, den ena sådana, som anginge omständigheter, hvilsas afgörande ensamt berodde på konungen, i egenskap af Norges konung, den andra sådana, som icke unde slutligen afgöras annorledes. än genom öfverenskommelse mellan begge de förenade rikena. Till första klassen räknade komiten: 1. den kongl. titeln och dess begagnande i handingar, som af K. M. utfärdades ensamt i egenskap if Norges konung, och i hvilka Norge, i följd af unioens hufvudprincip, borde nämnas före Sverge; 2. konungens namnchiffer såsom Norges konung och dess användande på norska uniformspersedlar, byggnader och embetssigill: I afseende bärå ansåg somitn att ett ordningstal, som endast betecknade onungens ordningsföljd bland de svenska konungarie, icke vore öfverensstämmande med unionens ersända grundprincip, hvartdera rikets sjelfständighet ;ch inbördes fullkomlig likhet i rättigheter och värlighet; 3. bruket af nationalfärgerna. I detta hänseende ramställde komitån vigten deraf, att de norska naionalfärgerna blefve rådande, fremherskende, i uni ormspersedlar, i nationalkokarder, på skyllerkurar Mm m.; 4. det norska vapnets användande i svenska riksvapiiet, på svenska mynt och svenska embetssigill; och 5. svenska riddareordnars utdelning till norska medborgare, såsom belöning för förtjenster om Norge. Komitån öfvergår härefter till den andra klassen if klagopunkter, hvilka den finner svårare att afajelpa, derföre att de härleda sig från unionsakterjas, brister och ofullständighet, hvarföre de troligen endast kunde afhjelpas genom att fullständiga sjelfva mionsstadgandena, så att dessa komme att innehålla sunonsmässiga bestämmelser för åtskilliga högst vigtiga punkter, till hvilkas rättsliga afgörande hvarken Norges grundlag eller den särskildt upprättade unionsakten erbjöd tillräckliga utvägars. Bland sådana punkter uppräknade komiten följande: e) den norska örlogsflaggan. Härom anmärkte komiten, att, då denna flagga, enligt grundlagens 111 S, skulle vara en unionsflagga, det låge i sakens natar att båda de förenade rikena vore lika förpligde att begagna denna unionsflagga såsom örlogsagg, d. v. s. på båda rikenas krigsfartyg och fästndingar. Allt annat användande af unionsflaggan borle deremot betraktas såsom unionsstridigt. Tilläte något af de förenade rikena sig att, utan det andras. samtycke, begagna unionsflaggan i sina inre institutioner, t. ex. på tullverkets fartyg och byggnader, så handlade detta rike unionsstridigt, och tilläte begge rikena sig sådant, utan formlig öfverenskommelse, så skedde härigenom en obehörig förändring i de aftaade mnionsbestämmelserna, till hvilka grundlagens i11 otvifvelaktigt måste räknas... Det bruk, som i. Norge. och antagligen äfven i Sverge dittills egt rum af unionsflaggan på avdra ställen än rikets krigsfartyg och fästningar, vore följakttigen stridande mot grundlagen och unionens principer; b) behandlingen af diplomatiska ärenden, som anngen anginge Norge allena eller begge de förenäde kena gemensamt. I detta afseende erkändes den rådiga beredvillighet K. M. visat genom ofvan omörmälda resolutioner af den 13 April 1833 och den 23 Januari 1836, men medel af detta slag förklarades vara lånot ifrån tillräckliga att afhielva bristerna.