Aftonbladet – 6 mars 1860, sida 3

komiten, att en underdånig adress till K. M. måtte ijaf Storthinget aflåtas i öfverensstämmelse med de af komiten yttrade åsigter; hvarjemte komitån föreslog, att Storthinget måtte bemyndiga K. M. att:af statskassans öfverskott låta bestrida de utgifter, som kunde vara oundgängliga för att utverka den norska -Å handelsflaggans erkännande på alla haf. Saken hann J dock icke, i anseende til Storthingets hastiga upplösning, att af detsamma bringas till slutlig behandling, men upptogs ånyo på det kort derefter sammanträdande urtima Storthinget. Efter tagen kännedom af så väl statsministerns för utrikes ärendena och konvojkommissariatets ofvan omförmälda skrifvelser rörande hindren för norska handelsflaggans erkännande af Barbareskstaterna, som andra handlingar i ämnet, ansåg detta de uppgifna förhållandena icke lägga hinder i vägen för norska handelsflaggans fria bruk på andra sidan Cap Finisterre, helst Preussen och Hansestäderna under egna flaggor beseglade Medelbafvet, utan att hafva med Marocko afslutit någon traktat, samt beslöt derföre den 23 Januari 1837 anmoda den norska regeringen att, snarast möjligt, utverka upphäfvande af det hinder för nämnda flaggas begagnande, som vore en följd af kongk resolutionen den 17 Juli 1821 m. fl., så att norska fartyg på alla farvatten måtte kunna nyttja den norska handelsflaggan. Derjemte beslöt Storthinget påföljande dag, den 21 Januari, att till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse med framställningar i följande ämnen: 1. beskaffenheten af unionsflaggan; 2. anbringandet af norska riksvapnet och sättet att anbringa det på vissa sedan år 1831 präglade och i omlopp satta svenska mynt; 3. ett dylikt anbringande af norska vapnet i vissa svenska myndigheters embetssigill; 4. den då använda kongl. titeln i vissa Norge rörande offentliga handlingar, samt 5. Norges saknad af garantier, lika med Sverge, i afseende på diplomatiska ärendens behöriga behandling. I anledning häraf beslöt Kongl. M:t i gemensamt svenskt och norskt statsråd den 30 Jan. 1839, att en komit, bestående af fyra svenska och fyra norska inedlemmar skulle den 1 påföljande Augusti sammanträda för att taga i öfvervägande samt afgifva underdånigt betänkande och förslag: 1. om de i urtima Storthingets adress nämda ämaen, dock med undantag af hvad anginge den kongl. titeln i offentliga handlingar, i hvilket hänseende K. M:t förblef vid dess under den 26 Okt. 3818 afgifna nådiga beslut; 2. angående det förhållande, i hvilket hvartdera af de förenade rikena skulle deltaga i utgörandet af rikenas diplomatiska och kunsulatsamt andra gemensamma utgifter, och 3. beträffande det förhållande och det sätt, på hvilket hvartdera af de förenade rikena skulle medverka tlll det gemensamma försvaret. De sålunda bestämda gränserna för komitåns verksamhet blefvo, till följd af komitens i skrifvelse den 8 April 1843 framstälda underdåniga anhållan om utvidgande af sin verksamhetskrets, efter det frågan härom den 7 December samma ar förevarit i gemensamt svenskt och norskt statsråd. genom K.: M:ts skrifvelse af den 18 December förändrade derhän, att komiten erhöll uppdrag att granska riksakten i dess helhet, dock med den uttryckliga föreskrift, att somiten under detta arbete icke finge afvika från de grundsatser, som voro uttryckta i. det fördrag, hvilket bestämde de båda brödrafolkens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Emellertid erhöll komiten den 14 Mars 1844 K. M:ts nådiga föreskrift att skyndsamlingen insända de af komitens öfverläggningar föranledda underdåniga förslag angående: 1. norska riksvapnets anbringande å svenska mynt och i svenska embetsmyndigheters sigill samt antagandet af ett för Sverge och Norge gemensamt unionsvapen, och 2. unionsflaggans beskaffenhet. I följd häraf afgaf komiten den 19 Mars 1844 underdånigt förslag i dessa ämnen; hvarefter K. M:t den 20 Juni 1844, i gemensamt svenskt och norskt statsråd, förordnade: 1. om formen för de förenade rikenas gemensamma unionsvapen, och att detta endast skulle begagnas af konungen och den kongl. familjen, samt i öfrigt vid förrättningar, som anginge båda rikena och af embetsmyndigheter eller embetsmän, som sådana förrättningar tillhörde; 2. att det ena rikets särskilda vapen icke finge nyttjas vid förrättningar, som anginge det andra eller af dettas embetsmyndigheter och embetsmän; 3. att den genom nådig resolution d. 7 Mars 1815 faststälda, för båda rikena gemensamma örlogsflagga förändrades sålunda, att den för hvartdera riket skulle vara lika med dess dåvarande handelsflagga, under iakttagande likväl, att denna unionsflagga skulle haf7a tunga och stjertar, samt att öfversta fyrkanten närmast stången skulle utgöra ett för båda rikena gemensamt unionstecken; 4. att unionstecknet skulle användas till örlogsgös samt af de försenade rikenas beskickningar och konsuler hos främmande makter såsom flagga; 5. att kungsflaggan skulle vara lika med örlogsflaggan, så att den svenska örlogsflaggan nyttjades å svenskt, den norska å norskt fartyg, alltid med unionsvapnet anbragt i midten af flagean; samt 6. att båda rikenas handelsflaggor samt tulloch postflaggor jemväl förändrades så, att öfversta fyrkanten närmast stången skulle bestå af det för örlogsflaggan bestämda unionstecken, och att svenska och norska fartyg, för att i utländsk hamn kunna påräkna skydd och biträde af Kongl. Maj:ts beskickningar och handelsagenter, skulle begagna denna dagga. Redan innan dessa åtgärder för ordnande af fråsorna om vapnet och flaggan vidtogos, hade, i kunsörelsen den 8 Mars 1844 om konung Oscars thronbestigning i Norge, konungatiteln blifvit ändrad, så itt Norge nämdes före Sverge, hvarjemte i en samna dag utfärdad k. resolution förordnades, att lika situlatur, som i nämde kungörelse, skulle begagnas i la af konungen eller af norska regeringen i konunsens namn utfärdade handlingar, som endast rörde Norges inre angelägenheter. (Forts.) ET nen