Aftonbladet – 5 mars 1860, sida 3

.Torigen beftullmäktigade, skulle ega fullkomlig rättighet att sinsemellan öfverlägga om en grundlag till beredande af landets framtida väl, samt att hemställa densamma till konungens pröfning. Krigshändelserna ledde snart till konventionen i Moss d. 14 Augusti emellan kronprinsen af Sverge, på koPungens af Sverge vägnar, å ena sidan, samt norska regeringen; -å den andra; hvilken konvention innehöll: . I första artikeln, att prins Christian skulle, på det i konstitutionen föreskrifna sätt, strax sammankalla konungariket Norges Storthing: i andra artikeln: sKonungen af Sverge underhandlar direkt med Storthinget genom en eller flera kommissarier, hvilka han utnämner, samt i tredje artikeln: Konungen af Sverge lofvar att antaga den utaf de deputerade uti riksförsamlingen på Eidswold utarbetade konstitution. H. M. villicke deruti föreslå andra förändringar än dem, som äro nödvändiga för de båda rikenas förening, och förbinder :sig att icke göra. några, utan enligt öfverenskommelse med Storthinget. Sedan denna. konvention blifvit af konungen stadfäst och kronprinsen den .9 påföljande September återkommit till Stockholm, uppdrogs åt hans excelleng justitiestatsministern, grefve Gyllenborg, deras exeellenser statsråden, friherratne Rosenblad , Fleming och Lagerbring, statssekråterarne Wirsön och grefve Mörner samt t. f. hofkansleren von Brickman, att afgifva underdånigt utlåtande öfver de förändribSar uti norskå grundlagen, hvilka för båda rikenas förening kunde synas nödvändiga. Bemälde statsrådsledamöter förklarade utt sitt till konungen afgifna yttrande af: den 16 nyssnämnde månad att de; som från början af det dem uppdragna arbete varit lifligt öfvertygade, att det endaäst vore genom en: verklig sammansmältning af de båda folkentill ett helt under en gemensam styrelse och meden gemensam representation, som den fullkomliga förening af krafter öehintressen skulle kunna åstadkommas, hvilken ensam kunde gifva den största inbördes lättnad, den säkerhet och den styrka, ändtligen den, genom utvidgade handelsförmåner, ökade inbördes välmågå, som utgjorde föremålet och fördelarne af den så länge åstundade föreningen af den skandinaviska halfön, under önskningarne för uppfyllande af detta stora ändamål ansett sig för det dåvarande böra inskränka sina bemödanden till: omSorgen att begagna de tillfällen; som erbjudit sig att bereda deltagande och förtroende de båda folken emellan; och för öfrigt sökt iakttäga den hufvudgrundsats, att allt börde undvikas, som kunde aflägsna eller motarbeta den närmare föreningen. Det hade emiellertid icke undfallit dem, att okunnigheten, fördomarne och misstroendet ofta nog skulle göra svårigheter äfven vid antagandet af det för norska: folket mest välviljande förslag, och att, under en tidpunkt af sinnenas. jäsning, det icke vore ögonblicket att väcka uppehåll och motstånd för mindre: betydliga omständigheter, då de ej vore af bufvudsakligtinflytande, Vidare yttrade statsrådsledamöterna att, ehuru de icke skulle vara obenägne att, i händelse omständigheterna skulle göra det nödvändigt, tillstyrka alla deeftergifter, som -emot det stora syftemålet ej vore stridande, gåfves likväl några punkter, som de ansåge af den nödvändighet, att någon eftergift i-anseende till. dem-ej kunde ega rum, utan att underhandlingarne i sådant fall hellre borde afbrytas. Till dessa hörde, utom den första punkten, angående båda rikenas förening, hvilken utgjorde grunden för all underbandling,alla de, som ängå tronföljden, konungens rättigheter att på föreslaget sätt styra riket, att kunna nämna en svensk till generalguvernör, och att hafva högsta militärbefälet. Till-slut-uttalades den mening, att ärendets ledning, ställd, utan inskränkande föreskrifter, under kronprinsens inseende, skulle efter de af honom till kommisSsarlerna gifvande anvisningar, erhålld den riktning, hvilken, i öfverensstämmelse med inträffande möjligheter för ändamålets vinnande och för båda folkens väl kunde blifva tjenligast. Ledningen af underhandlingarne med Storthinget blef också öfverlemnad åt kronprinsen, hvilken, under det desamma pågingo, vistades vid armåns hufvudqvarteri Norge. Till kommissarier utnämndes: statsrådet friherre Rosenblad; hofkansleren G.; af Wetterstedt, statssekreterarrie Wirsenoch grefve Mörner samt biskopen von Rosenstein medelst fullmakter, utfärdade den 19 September 1814 i Göteborg, undertecknade af konung Carl XIII och konvtrasignerade af t. f. hofkansleren von Brinkman. Dessutom blef statsrådet friherre B. v. Platen; hvilken haft sig uppdragen en beskickning till prins Christian Fredrik, efter fullgörandet af detta uppdrag, den 12 Oktober jemväl utrnämd till kommissarie, medelst fullmakt, utfärdad i Fredrikshall, efter konungens: befallning, af kronprinsen Carl Johan och kontrasignerad af legationsrådet CO: D Ohsson. ,.. TOnprinsen utfärdade jemväl i sistnämde månad rån Fredrikskall efter konungens uppdrag och på hans befallning instruktion för kommissarierne. Uti SEnNa instruktion upptages, bland sådana stadganden, i hvilka förändring icke kunde medgifvas, allt som afsåge förening för everdeliga tider emellan Sverge och Norge såsom två sjelfständiga, men oskiljaktiga stäter, hvad som afsåge den i Sverge stadgade tronföljden och dess erkännande utaf norska folket, hvad som afsåge konungens rätt.att styra landet efter lagarne och konstitutionen, och följaktligen. att-hafva högsta befälet öfver-den beväpnade styrkan, oeh att förlägga 1 garnisonerna det säntal. och. det: slag af trupper, som. han-funne nödvändiga för de båda ländernas säkerhet. Skulle norska nationalförsamlingen försöka att göra några bestämmelser, som :stridde emot dessa punkter, borde underhandlingarne: afbrytas och kommissarierna afresa, derest Storthinget ej gålve efter. I .öfrigt hänvisades kommissarierna att inhemta kronprinsens befallningar i afseende på de medgifvanden eller förändringar, som de -kunde anse af någon större vigt eller emot hvilka! mera vigtiga inkast framställdes. , et i öfverenstämmelse: med första artikeln af konventionen i Moss inkallade Storthinget sammanträdde den 7 Oktober i Kristiania. Den 10 Oktober afsade Sig Prins Christiån norska. kronan och den 13 inställde sig hos Storthinget konungens, af Sverge kommissaTler, såsom de i norska Storthingets handlingar kalas: Kommissarierna öfverlemnadedervid till Storthinget ett i etthundra paragrafer affattadt Förslag till konungariket Norges grundlag.s. Stortbinget.beslöt derefter den 20: Oktober med 72. röster mot 5 SS Mrges förening med Sverge och med 47 röster mot 30-att konungaval ej skulle ske; intian. man blifvit enig om de förändringar grundlagen skulle undergå. Om dessa underhandlades möllan de svenska kommissarlerna och norska Storthinget, tills detta den 4 November antog den sedermera gällande grundlagen i 112 f, hvilken under samma dag af de svenska Kommissarierna påtecknades, att den med förbehåll af Sverges rikes ständers konstitutionella rätt i de delar, som medförde ändring eller jemkningar i Sverges rikes regeringsform blifvit afhandlad och beslutad emellan de kongl: kommissarierna å konung Carl XII:s vägnar och Norges Storthing. Sedan det förenämde den 4 Novenmiber-blifvit för Storthinget tillännagifvet, att de svenska kommissarierna på hans Svenska majestäts vägnär äntögo norska grundlagen, valde Storthinget samma dag till Norges konung Carl XII, hvarefter grundlagen den 10 November af kron-! Prinsen på konungens vägnar och enligt dennes fullmakt sanktionerades: a de förändringar Eidsvolderkonstitutionen såIunda Undergick, torde två böra här särskildt omförmålas. Den 33 lydde efter beslutet på HEidsvold sålunda; Det statsråd, som. förestår departementet för utrikes ärendena, bör. hafya ett eget protokoll, varuti.de ärenden införas, som. äro af beskaffenhet; att icke böra föreläggas hela statsrådet... För. öfrigt gälla för dessa fall de i 325 meddelta bestämmelsera. Denna uteslöts i det-af de svenska kommissarierna aftifna FrLass solar RAA AA RK