Aftonbladet – 5 mars 1860, sida 3

som Storthinget valt för behandling af frågan om den nya grundlagen samt för underhandling med de svenska kömmissarierna, dessa huruvida med den i 82 S af förslaget. konungen förbehållna rätt att utnämna svenskar till. embetsmän i. Norge, endast afsåges rätt att nämna en svensk. till ståthållare. Härpå svarade kommissarierna, att konungen, intill dess Storthinget antagit lagen om ömsesidig medborgarerätt, endast sparsamt ville begagna rättigheten att utnämna svenskar till embetsmän i Norge, och satt, såsom fogdar, länsmän och tullbetjenter, endast norrmän skulle användas. . Komitn föreslog derefter Storthinget, att, i stället för stadgandet i Eidsvolder-grundlagens: 4 75 mom, l), det tillkomme Storthinget att naturalisera -utländningar, antaga följande bestämmelser; att ingen.svensk skulle intill dess nästa Storthing : annorlunda förordnade erhålla något embete i Norge, utan samtycke af Storthinget, när detta vore församladt, och dessemellan af norska statsrådet; att ståthållaren och omedelbart under honom stående adjutanter, sekreterare och skrifvare. kunna vara svehska män; dock utan. att derigenom erhålla rätt till andra embeteås att då, Storthinget -meddelade: infödingsrätt åt utländning, utan att konungen sådantföreslagit, konungens bifall dertill fordrades; samt att desså stadganden kunde af konung och Storthing förändras, intill dess -en. grundlag efter öfverenskommelse mellah Sverges ständer och Norges Storthing angående denna. sak blifvit fastställd oeh införd i båda rikena. Storthinget beslöt. emellertid med 70 röster mot 7, att.6 75 mom. 1) icke skulle förändras. Då Stotthinget härefter ; i; nummerordningen genomgick grundlagens särskilta 46, fattades vid 28 ofvån omiförmälda beslut rörande. statsrådets sammansättning och ståthållareembetets uppdragande åt svensk man, hvaremot så väl 75 mom. 1) lemnades oförandradt, som ock 93 i Eidsvoldergrundlagen ( 92i nu gällander grundlag), hvilken närmast motsvarade den af kommissarierna föreslagna 82, bibehölls, utan aånan förändring än en jemkning i redaktionen, som med förevarande fråga icke stod i något sammanhang; och när, efter ytterligare inhemtande af de svenska kommissariernas meningar, grundlagens S ånyo af Storthinget genomgingos, tillkänmagafs att kommissarierna antagit mom. 1 af 75 s, samt att de väl framställt några erinringar mot 934, men hvilka icke innefattade något vidhållande af förslaget om svenskars och norrmäns ömsesidiga anställande såsom embetsmän i de olika länderna. Vid grundlagens antsgande af de svenska kommissarierna hade dessa, såsom ofvan är förmaäldt, gjort förbehåll om rikets ständers konstitutionella rätt i de delar, som medförde ändring eller jemkningar i Sverges rikes regeringsform, och K. M. hade äfven, i likhet med hvad dess kommissarier afhåndlat och samtyckt, stadfästat grundlagen. I enlighet med detta förbehåll aflät K. M. den 12 April 1815 till rikets ständer nådig proposition om de nya konstitutionella förhållanden, som till följd af föreningen mellan Sverge och Norge uppkommit. Efter en utveckling af de särskilda grunder, som vägledt K. M:ts beslut i afseende på föreningen mellan Sverge och Norge, 1 enlighet med hvilka grunder K. M. ansett sig af flera skäl berättigad att erkänna grundsatsen af en fullkomlig jemnlikhet mellan begge rikena i alla de frågor, som rörde deras gemensamma styrelse, yttrades i denna proposition, att K. M. ansåge 6 1, 6, 7, 8, 26, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 47 och 48 af Norges rikes grundlag egentligen omfatta de ämnen, som för båda rikena voro gemensamma. Härjemte uttalade K. M. den åsigt, att då den jemkding i Sverges grundlagar, som till följd af Norges förening med Sverge borde tillvägabringas, vore påkallad af rikets förändrade yttre ställning, för åstadkommande af denna jemkning och bestämmandet af Sverges och Norges inbördes förhållanden, icke behöfde tillämpas de hvilooch pröfningsformer för nya förslag, som i grundlagarne vore stadgade och som endast kunde hafva afseende på den inhemska statsförfattningen. Öfver denna k. proposition afgaf konstitutionsutskottet den 25 April 1815 betänkande, deri atskottet till en början förklarade, att utskottet ansett såsom sin pligt att på det nogaste tillse, det genom föreningen mellan Sverge och Norge ingen rubbaing måtte kunna åstadkommas i det minsta af de 3zrundförfattningar, hvarpå det svenska samhällets bestående hvilade, -samt att det derföre varit för utskottet en högst tillfredsställande upptäckt, att finna det de konstitutionella förhållanden, som genom föreningen uppkommit, icke skulle medföra en sådan rubbing: Utskottet, hvilket, såvidt betänkandet utvisar, icke tagit under pröfning andra paragrafer af norska grundlagen, än de, som öfter hvad förut nämndi är, blifvit i K. M:ts proposition särskildt uppgifca, senomgår derefter dessa paragrafer och yttrar sig öfver hvar och en af: dem. Sin åsigt om Norges ställning och de förhoppningar, man hyste på föreningen, uttalar utskottet vid 1 4 af norska grundlagen; der det yttras, att vutskottet tror sig allenast anföra uttrycket af hela svenska folkets förenade röst, när det cillstyrker, att rikets ständer måtte till det norska Folket afgifva en högtidlig förklaring, att: de genom sitt erkännande ytterligare vilja. besegla den mellan Norge och Sverge redan verkstäldaförening under samma konung och derjemte äfven erkänna konunsariket Norge såsom ett fritt och sjelfständigt rike, hvilket ej kan delas eller afhändas. Då begge starna egde folkens borgerliga frihet, skyddade genom na grundlagar, väntade: svenska folket af denha förening en politisk styrka inom den nordiska halfön, den högsta som kan -ernås innan svear och norrmän sträcka sina broderliga armär för att sammansmälta illettfolk.; Jemlikheten mellan rikena anfördes i sfrigt i betänkandet såsom skäl för: de föreslagna stadgåndena, dels angående konungaeller tronföljareval och dels angående ordföranduskapet i det sammansatta statsrådet) då detta förde:riksstyrelsen, och på samma jemlikhet grundades äfven--yrkandet om vidtagandet af det sedermera i: riksaktens 5.4 införda stadgande, att då inför konungen 1 det norska statsrådet, enär och ehvar det vore samladt, ämnen förehades, som -angihge båda rikena, trenne ledamöter af det svenska statsrådet der skulle hafva säte och stämma. I öfrigt förklarade utskottets I..;att utskottet ansåge deförhållanden, som till följd-af föreningen mellan Sverge och Norge uppkommit, välvi det afseende konstitutionella, att de bestämde vill.oren för dessa begge rikens förening under en gemensam styrelse, men ej af dem egenskap, att de, såsomsi något afseende medförande ändring isgrunderna förnåsotdera rikets inre samhällsförening och styrelse, till leräs bestämning behöfde-vara underkastade det behandlingssätt, som den svenska grundlagen för afgövande af grundlagsfrågor föreskrefve; 2. att konstituionsutskottet i sammanhang dermed tillstyrkte, att n särskild riksakt, till bestämmande af de konstituiohella förhållanden; som4 till följd af föreningen nellan Sverge och Norge uppkommit, måtte upprätas och rikets ständeri Sverge och Storthingeti Norge öreläggasj och för: hvars hufvudinnehåll utskottet unsåge sig I betänkandet hafva utvecklat de grunler rikets ständertill K.-M--4 sunderdånighet.: torde öra öfverlemna. . Detta betänkande blef den 8 Maj f samtliga riksstånden gilladt och. bifallet,.-hvarefer konstitutionsutskottet i memorial..den I2 Maj öfrerlemnade förslag till redaktionsaf riksakten ochrikets ständer i underdånig skrifvelse den 16 Majdannälde; att rikets ständer enhälligt förenat. sig om öljande beslut : e 1: att frågor om konstitutionella förhållanden nellan Sverge och Norge ickeäro af den beskaffenet: att de behöfva-till: annan riksdag hvila, utan geast kunna afgöras; 2. ätt de föreningsstadganden, somt afseende lerpå göras, böra uti-en särskild; från svenska: och orska konstitutionerna afskild riksakt upptagas och tfärdas; å 3 vatt dessa föreningsstadganden, öfver hvilka PENTA