Aftonbladet – 5 mars 1860, sida 2

Skärgårdens fartyg börja nu rusta Milför årets eglation och några F hafva redan betraktats, del ned hafra till England från åtskilliga landthamnar ch dels med tra från Norge till Danmark. Frakerna stå låga. Egarne af den ur sjunkne briggen Jan Trap uppiskade kornlast bafva nu vid Lysekil till kringboende allmoge försålt öfver 1500 tunnor till 6 rdr rmt or tunna på 6 månaders kredit. — Då ett utanför Gullbolmen den 8 Nov. 1859 sjunket skepp, enligt hvad tullinspektionen i Lysekil tillkännagifvit, ej kunnat lyftas, ehuru försök gjorts af mindre fartyg, och egare af större fartyg, derom tillfrågade, vägrat. att uppoffra tid och penningar för ett sådant företag samt äfven efterspaningar för vinnande af kännedom om egaren till nämnde fartyg gjorts så väl af tulldistriktechefsembetet i Göteborg, som-af tullkammären i Uddevalla, så kommer samma skepp och derifrån bergade godset att, lika med annat strandvrak, försäljas på Lysekil den 26 instundande Mars. Det bergade består af 3 stycken segel, åtskilligt kapadt stående och löpande gods, några block, en balja, diverse träbråte, 2 märsoch 4 bramrår samt en fallrepstrappa: Vid strandningsstället hafva uppflutit några bref, ställda till : kapten FE. VAL Waack, förande skeppet pFriedrich Schalle eller Thecla, men vid efterfrågan har det blifvit upplyst; att -det-förra skeppet hemkommit i oskadadt skick och det andra totalt sönderslagits å Skagen sistlahöst: (GQ: H. T.) — Från Marstrand skrifver en korrespondent till Göteborgs-Posten den 24 Febr.: Som jag af tidningarne ser uppgifvas, att Helsingborgs hamn skulle vara den enda:i Sverge, söm nu är öppen för söfarten,; får jag upplysa, att Marstrands hamn för närvarande har samma förmån. Den har, ovanligt nog, varit isbelagd tvenne gånger i vinter, men endast för ett par dagar, och då var äfven hela Kattegat, så långt man kunde se från Fyren å Karlsten, uppfyldt af is. Senast var detta förhållandet under, ett par dagar i denna vecka. I måndags, då sjön var fri från is, gingo tvenne större fiskarebåtar ut till sjös från Åstols fiskeläge, men i onsdags och tordags, då Hela sjön häremellan och Skagen var full med is, måste de, med största fara att få sina båtår sönderskurna af isen, arbeta igenom den. Det lyckådes dem äfven att komma i hamn, den ene till Åstol och den andre hit, I dag är sjön fri från is samt Marstrands hamn, som. vanligt, tillgänglig för sjöfarten. — Göteborgsposten meddelar följande ut drag ur ett bref från Norrland: Här uppe ha vi roat oss tappert under julen. Det ena dansnöjet har aflöst det andra hela tiden, och de fortfara ännu — rätt patriarkaliska och följaktligen trefliga seder. Jag längtade mycket efter att få se lappar, och har nu fått denna åstundan rikligen tillfredsställd. De svärma nu ned i myckenhet från sina för djupt snöbetäckta fjellar. Det är dock ej utan en vemodig känslå jag kanse detta utdöende folk, som märkbart förminskas för hvarje decennium och af civilisationen jagas längre och längre upp mot Skandinaviens ryggrad. Jag vågar påstå, fast ej högt, ty lapparne äro här mycket hatade, att de öfriga bönderna skulle ha mycket godt att lära af detta stackars föräktade folk. -I-allmänhet är ett orätt begrepp rådande om lappen. Man tror att det är ett fult och högst ohyfsadt folk; alldeles misstag! De äro nätt och väl klädda 1 sina kläder af renskinn, som äro både ändamålsenliga och prydliga, vänliga i sitt sätt, då ej bränvin fått förmörka förståndet, små men väl växta och viga; ofta får man se behagliga ansigten bland qvinnorna, temligen koketta på sitt sätt, men kända för att vara kyska. Deras eget språk är ej välljudande, men när de tala svenska, låter det rätt bra och vida bättre än norrländningens dialekt. De älska, likt bergsbarn i allmänbet, mycket det lysande, och intet finnes hos dem hvarpå ej den röda färgen förekommer, till och med på skorna. Den rusige lappen är en fånig stackars varelse, snarlik den plågade biflugan, som sticker sig sjelf i sin vrede. Lappmannen, som kommer färdandes med sin ståtliga renbjord, sin familj, tjenare och sitt tält, påminner i mitt tycke bra mycket mer om den sjelfständige odalbonden än skåningen vid sin ölstånka eller norrländningen när hau, med svetten i pannan, tummeoch pekfingersspetsarne hvilande på den utsträckta tungan, står och räknar penningarne han fått på en dum timmeraffär ur sin egen skog, som verkligen vandrar bort för ett vrakpris.