Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 3

ingendera således kunde i:något hänseende anses såsom deputerad, kommissarie eller re presentant af respektive Sverge eller Norge, kan icke heller ifrågavarande af Sverges rikes ständer åt Sverges konung, eller af norska Storthinget åt Norges konung öfverlemnade valfribet vid tillsättande af en resp. svensk eller norsk embetsmaån änsespå minsta vis beröra något slags unionelt förhållande. Detta synes icke: blott; utan är verkligen så enkelt, att det är (icke nästan, utan rent af) obegripligt, huru det kunnat blifva uppfattadt. på olika sätt. I Obegripligt nemligen, om vi endust fasthålla rättsfrågan. Hvad som hos mången rddlig svensk man här fördunklat blicken, för det rätta, är en harm, och :en rättmätig harm öfver våra norska bröders obröderliga beteende vid flera tillfällen. Men — såsom. Nya Dagligt ; Allehanda ganska riktigt anmärkt — i statssaker få känslorna icke föra ordet. Författaren i Jönköpingsbladet har kommit till sitt oriktiga-resultat genom förbiseende at len vigtiga omständigheten; att förändringar 1! norska Grundloven af den 17 Maj. 1814 kunde blifva påkallade. icke blott deraf, att Norge ingick en union med Sverge, hvilken vid den grundlagens författande icke var påänkt, utan äfven deraf, ati : Norges: blifvande konung derjemte var konung! i ett annat rike. et är dock klart, att de bestämmelser i norska Grundloven, hvilka angå Norges förbålande till unionskonungen, äro af en helt annan natur än de bestämmelser, som endast ahgå Norges särskilta förhållanden till den norske sonungen, som derjemte. är konung i ett anvat rike. I hvarje fråga rörande de förstvämnda bestämmelserna äro Sverges och Norses riken lika berättigade parter; i hvarje råga rörandesde senare bestämmelserna kan ngen hafva laglig talan mer än Norges koung å ena sidan, och Norges folk och rike i den andra.