Aftonbladet – 2 mars 1860, sida 3

4. I — 2 Rättsfrågan. Svensk framförallt — men bort med ållt svenskt, som icke vore rätt! (Insändt.) I Jönköpingsbladet, som i norska frågan synbarligen icke. tagit reda på mer än de allratörsta framställningarne och då bildat sig en uppfattning, söm det ansett så viss, att några vidare belysningar och utredningar ansetts öfverflödiga, läses: s Saken är ju i korthet följande: Norge var afträdt till Sverge, men protesterade för egen del, förklarade sig sjelfständigt, valde egen konung och uppsatte en konstitution, . Sverge gjorde .med vapenmakt sin rätt gällande; men i full enlighet med den svenska karakteren erbjöd det med detsamma en förening, dervid Norge finge behålla den antagna konstitutionen, med de förändringar deri, som af föreningen med Sverge påkallades. Efter något hand: gemäng. antogs detta anbud och man skred till införande af de betingade konstitutionsförndringarne, Då inkommo i Norges grundlag stadgandena om gemensam regent med Sverge, om konungens vistande i Norge någon del af året, om sättet för styrelsens förande under konungens frånvaro, om gemensamt konungaval i händelse af ättens utslocknande, m. m., samt stadgdadet om ståthållareskapet, med ett ord, allt, som hade afseende på föreniögen med Sverge och icke fanns i den ursprungliga Bidsvoldskonstitutionen. På grund af dessa förändringar, som uppgjordes i samråd med svenska ombud, afslutades föreningen. Kan man då bestrida, att alla dessa stadganden, eller, med andra ord, alla de paragrafer i norska grundlagen af den 4 Nov. 1814, hvilka antingen alls icke funnos eller ock funnos af annan lydelse i konstitutionen af den 17 Maj nyssoämnde år, äro at unionell natur och således ej kunna af den ena unionsstaten godtyckligt upphäfvas eller förändrås utan den andras samtycke? Detta om rättsfrågan, hvilken tyckes vara så en kel, att det är nästan obegripligt huru den kunnat blifva uppfattad på olika sätt. Vägen genom exempel har alltid varit ansedd för den kortaste. Antagom, att Sverges konung, hvilken, såsom derjemte varande Norges konung, är i tillfälle att lära känna de mest utmärkta statsmannaförmågorna i båda länderna, föresloge Sverges rikes ständer, att i Sverges grundlag göra den förändring, att det skulle stå Sverges konung fritt, att till ledamöter i sitt svenska statsråd utse svenske eller norske män. Uppenbart är: 1:o Att, om rikets ständer beslöte en sådan förändring i Sverges grundlag, sådant. endast kunde ske på den grund, -att en sådan latitud för konungen i valet af rådgifvare ansåges vara för Sverge fördelaktig. 2:o Att någon rättighet dermedelst icke vore Norges rike medgifven, icke heller någon förmån Norges rike tilldelad. 3:o Att icke ringaste anledning vore för handen att inhemta norska Storthingets yttrande beträftande denna förändring i Sverge: grundlag, såsom icke alls varande af unionel natur, d. v. s. icke egande det ringaste inflytande på de båda förenade rikenas inbördes rättsförhållanden. : Antagom vidare — hvilket, med all aktning för norrmännen och äfven under förut sättning att det någon gång kunde hända, at! en infödd. norsk man kunde i Sverges. konung: rådkammare vara för Sverges rike nyttigare än en infödd svensk, det icke synes var: mycket vågadt att antaga — att Sverges rike: ständer ville återigen förändra denna grundlagsbestämmelse derhän, att konungens rådgifvare ovilkorligen måste vara infödde svenske män, så är det väl desslikes uppenbart. att norska Storthingets utlåtande rörande denna ytterligare förändring i Sverges rike: grundlag icke behöfde infordras, alldenstune 1;o Svenska folket obestridligen har rättigbet att utan någon annans hörande afsäga sig en möjlig förmån, som ej kunde vinnas utaän vissa gifna öfvervägande olägenheter, såson t. ex. nationel förödmjukelse, naturligt, om ock ogrundadt, -misstroende till en utländNing 0. 8. Vv. SN f 2:0 Att hvarken den första eller den andra af dessa båda förändringar i Sverges rikes grundlag kunde anses vara af yunionel natur, enär icke den ringaste förändring i de förenade rikenas inbördes rättsförhållanden rimligtvis kunde anses uppkomma till följd deraf, att Sverges konung egde, eller icke egde, grundlagsenlig rättighet, att till svensk embetsman, ansvarig för sitt görande och låtande endast och allenast inför svenska myndigheter; utnän na, om han så behagade, en infödd i: norsk man, eller deraf, att Norges konung eger grundlovsenlig rättighet, att till norsk embetsman, ansvarig för sitt görande och låtande endast inför norska myndigheter, utnämna en infödd svensk man. Ty liksom den infödde norske mannen i svenske konungens rådkammare endast skulle hafva svenska angelägenheter att sköta och bevaka, så kan icke heller den infödde svenske mannen såsom norsk embetsman hafva annat än norska angelägenheter att sköta och bevaka, och då