Aftonbladet – 1 mars 1860, sida 2

af adeln blifvit afgjord eller åtminstone ickej medgifven, är den: huruvida bonden skall frioifvas med eller utan jord? Den ryske bonden har alltid trott och sagt att, om han sjelf tillhör herremannen, så tillhör jorden honom. I denna fråga äro bönderna ytterligt envisa; och regeringen inser nog, att det icke skulle vinnas mycket med frigifningen, om man fråntoge bönderna deras jordstycken, då man, i stället för lifegna, ovilkorligen finge landet öfverfylldt med proletärer. Men då komma godsegarne och skrika; Ni tager således icke allenast bönderna, utan äfven jorden ifrån . oss; och bringar oss på detta sätt till tiggarestafven. Regeringen kommer nui klämma, och tacka Gud att icke hela saken slutar dermed, att de arma bönderna få pisk derföre att de icke tolkat författningarne riktigt. En annan svårighet ligger deruti, huruvida man skall gifva godsegarne någon skadeersättning — huru, när och huru mycket? En ersättning, för bvad? För det att deras jord blifver bättre odlad af fria än af ofria händer? På ouppodlad jord är det ingen brist i Ryssland (om man får tro Golovins uppgift), ty då den odlade jorden i Frankrike utgör 49 proc:t af hela arealer. i Preussen 43 och i Österrike 34, utgör den i Ryssland 18 proc:t; och då Stora Britannien räknar 4983 invånare på qvadratmilen, Frankrike 3723-och Preussen 3265, så komma i det Europeiska Ryssland blott 648 invånare på qvadratmilen, och under det ätt Preussen har en stad på 5; qvadratmil, så räknar Ryssland en stad på 1307, qvadratmil. Eller skall en skadeersättning gifvas dem, emedan dessa stackars menniskor i 300 år, från generation till generation, arbetat.för sina herrar? Ligger.det icke redan en ersättning derutinnan; att dessa menniskor äfven framgent tvingas att arb ta för -godsegarne, såsom afbetalning för. det stycke jord-som: de.nu innehafva ochshvilket skall tillerkänhas dem såsom deras egendom? Men de som vilja begifva sig bort, få nog betala,;ett maximum för sin frigörelses Man har dessutom gjerts-den beräkning, att den bäste legde dagsvörkare kestar mycket mindre årligen än , den. ige bonden. Äfven lifegna betjenter. kunne rumera icke länge tjena till ;belåtenbet för sina herrar, hvilka ofta nödgas att afskeda dem eller göra dem till soldater. Och: Båledes äro äfven inomhus legda tjenare bättre; Det hvilar en förbannelse öfver lifegerakapen, hvilken fullkomligt deimoraliserar både herrar och tjenare. För att genomdrifva en förändring, behöfvag nya män, och den förra regimen i Ryssland var just icke rik på dugliga och framåtskridande stätsmän; man bör således hoppas på den bättretid; som nu tyckes randas för Ryssland, ty kejsaren kan icke ensam åstadkomma allt. En annan fråga, som ännu sysselsätter den ryska regeringen; är den; huruvida: man skall låta egendomsegaren behålla polismyndigheten öfver sina bönder. Så länge polisen icke är: bättre än hvad den nu är, då fruktan för polisen ensamt gör att de lifegna på vissa ställen icke vilja höra talas om någon befrielse, är det måhända bättre att egendomsegaren utöfvar denna makt. Såsom förhållandet nu är, så är Husbondens ansvarighet stor. Han: måste icke allenast: betala mantalspenningar för den lifegne och anskaffa rekryter, utan i dåliga år äfven förskjuta bönderna utsädeskorn och dessutom hålla spanmålsmagasiner. Allt detta kommer naturligtvis att omändras, då de nya förhållandena inträda. De ryska lifegna bo i allmänhet i de eländigaste kyffen och få aldrig läsa bibeln — tvenne omständigheter, i hvilka de i allmänhet äro sämre lottade än deras olyckliga amerikanska gelikar. Golovin gör den frågan: Men hvad har då hittills egentligen skett och huru långt har mån hunnit på vägen för böndernas befrielse i Ryssland? Svaret lyder: Kommissioner och komitger hafva haft sammanträden och öfverläggningar. Flertalet af guvernementerna har insändt deras skriftliga medgifvande; komiteterna hafva: ingifvit sina rapporter, och några af dem hafva slutat sina arbeten. I hela riket skola generalguvernörer insättas, för att leda befrielseverket; och slutligen bar storfurstinnan Helena tagit en professor från Moskwa till råds, huru saken skall kunna utföras till båtnad för hennes bönder. Böndernas befrielse måste nödvändigt leda till deras och till hela folkets bildning. Kejsar Alexander har så välinsett detta, att han redan gifvit folkbildningen en. högre lyftning. År 1842 tänkte man: införa kontraktsbönderz; flera af de förnäma och rikare ryssarne försökte ingå köntrakter med sina bönder, men furno sig icke vervid. Derutaf vill mången draga den slutsats, att kontrakter med bönderna icke äro möjligds Men man visste ganska väl den tiden, att regeringen icke hade något allvar med hela saken; de bönder, man frigaf, blefvo kronobönder, och ofta tog man jorden ifrån dem, då man: tyckte att de hade för mycken sådan. Men hela verlden hvilar ju på kontrakter och ömsesidiga fördrag; staten likasom familjen. Lifegna och-omyndiga kunna ej sluta kontrakter, men så snart man tillerkänner bönderna rättigheter inför lagen, så är det att hoppas att man äfven för dem erkänner kontrakters helgd. Kejsar Alexander II har förstått denna fråga bättre än någon annan — derom vittnär högstdensammes svar till guvernören i Orenburg: Medbondgård förstår man icke allenast den jordlapp hvarpå bondens koja står, utan ock hela den jordrymd; som bonden -åt sig upp