Aftonbladet – 29 februari 1860, sida 2

Några ord i riksståthållare-frågan. Till Redaktionen af Aftonbladet. I min ungdom hade jag den lyckan att vara ställd i nära beröring med en af fäderneslandets mest utmärkte män, hvilken, en uppriktig och varm vän af de skandinaviska rikenas förening, sjelf hade varit en af dennas mest nitiska befordrare, och som slutade sin ärorika bana såsom innehafvare af just den upphöjda plats inom dessa riken, hvilken nu blifvit föremål för så mycken och häftig strid. Ett mera fosterländskt hjerta har aldrig klappat i svenskt bröst; hans djupa statsmannablick och grundliga kännedom om de båda nordiska rikenas förhållanden hafva af både samtid och etterverld blifvit erkända. Ofta hörde jag honom yttra den tanken att ingen svensk eller norrman kunde mera skada sitt eget land, än genom att utkasta trätofrön emellan de båda nationerna. : Denna tanka, djupt intryckt i mitt sinne, har alltid föresväfvat mig närhelst några stridigheter mellan de båda folken hotat uppkomma; och knappt har någon tidpunkt i detta afseende varit mer olycksbådande än den närvarande, icke så mycket med hänsyn till tvisteämnets vigt, som ej mera till följd af de ifriga bemödanden man synes egna åt sinnenas upphetsning vid frågans behandling. Det är detta sedn re för hvilket jag för min del hyser den största farhågan; dels emedan det synes tillkännagifva att någonstädes. finnes något lidelsefullt parti, som, orsaken må nu vara hvilken som helst, söker att, utan afseende på de olycksbringande följder, som deraf kunna uppstå, sätta passionernai brand; dels emedan, under cn sådan sinnestämning, den. enskilde — och ännu lättare en talrik representantförsamling — kan förledas till åtgärder, hvilkas minsta olägenhet är den bittra, ehuru för sena, ånger de framka!lat. För att förekomma en sådan öfverilning bör man naturligtvis göra sig reda för frågans beskaftenhet och vigt, och för ett opartiskt sinne tyckes detta icke vara så särdeles svårt som de talrika och vidlyftiga afbandlingarne derom synas föranleda. Alla känna vi föremålet för tvisten vara: Att Norges Storthing beslutat att riksståthållarevärdigheten i Norge skall försvinna, samt derå begärt konungens sanktion. I Sverge vill man nu göra den åsigt gällande, att denna fråga äfven af svenska statsrådet måste behandlas, emedan den i Grundloven som derom handlar, tillkommit genom afhandling med de kommissarier som konung Carl XIII för ändamålet, efter konventionen i Moss, afsände till Norges Stortbing. Då uppstår gerast deu frågan: finnes det något bestämdt stadgande, som föresknifver att alla de sålunda tillkomna 6S i Grundloven endast i blandadt svenskt och norskt statsråd få behandlas? RA RR Rn.