Aftonbladet – 29 februari 1860, sida 2

dygn skulle med en oerhörd blodfläck beteckna den välsignade årstid, då skörden insamlas i ladorna, var så långt ifrån hans kännedom, som om -det varit en hundratusen år aflägsnadt. Den nyfödda katiga flickan, La Guillotine kallad), var af honom, liksom ännu af största delen af folket, knappast känd till namnet. De gräsliga dåd, hvilka snart skulle bedrifvas, voro vid den tiden knappast ens påtänkta af dem, som sedan utförde dem. Huru skulle de då kunnat framskymta i ett godt oc ädelt sinnes aningar? En orättvis och hård behandling i fångenskap, en grym skilsmessa från hustru och barn, sådant ansåg an icke för otroligt — ansåg det snarare för säkert förestående; men utöfver detta hade han ingen bestämd farhåga. Med denna tyngd på sitt hjerta — en försvarlig börda nog att taga med sig i ett fängelse — ankom han till. Laforcehäktet. En karl med ett pussigt ansigte öppnade den starka porten, och Defarge presenterade för honom emigranten Evr6monde. Hvad fan! Kommer det ännu fler af den sorten ? utropade karlen med det pussiga ansigtet. Defarge mottog sitt qvitto, utan att taga någon notis om utropet, och aflägsnade sig med de båda patrioterna, Hvad fan! säger jag ännu en gång! sare fångvaktmästaren, som var lemnad ensam meu sin hustru. Skall det då aldrig bli slut på dem ? Fångvaktmästarens hustru, som egentligen icke visste .hvad hon skulle svara, svarade derföre endast: Man måste ha tålamod, min ibbe ! Tre fångknektar, som inkommu till ljd af ringningen i en klocka, upprepade mma sentens, och en af dem tillade: Af irlek till fribeten; hvilket på denna plats lät eget nog. (Forts.)