Aftonbladet – 29 februari 1860, sida 1

— SE NE SKENET SOS STOCKHOLM den 29 Febr. De i dag anlända danska tidningarne bekräfta hvad man redan på telegrafväg erfarit rörande den nya ministerens sammansättning. Ur en artikel, hvari ?Fedrelandet? uttalar sig öfver de nya ministrarne, meddela vi följande: Den första känsla, som helsar den nya ministåren, är naturligtvis tillfredsställelsen öfver att ovissheten, som började blifva något pinsam, ändtligen har upphört, och den andia tillfredsställelse öfver att ge tre af den, nästöregående ministerens dugligaste medlemmer ingå i det nya kabwmettet. Den sista känslan måste vara så mycket mera lefvande, som våra yttre förhållanden synas antaga en allt betänkligare gestalt, så att en regering, som icke vore utrustad med framstående förmågor och hade stämningen emot sig hos den tongifvande delen af befolkningen, lätt skulle kormit i en svår ställning, hvaremot det är större hopp om att en insigtsfullare, erfarnare och mera allmänt understödd regering skall kunna möta dem med större framgång, förutsatt att den hvarken brister i en klar och bestämd vilja, eller i mod och mannasinne. Men taga vi nu dem i betraktande, med hvilka de tre män, som kunna anses som regeringens kärna: Hall, Monrada och Fenger, och isynnerhet de två första, ha förenet sig, så misstaga vi oss svårligen i det antagandet, att tillfredsställelsen är mindre allmän. Att de af den förra regeringens medlemmar bibehållit general Thestrup, skall knappast någon, åtminstone icke vi, tadla dem för. Väl är generalen redan så långt kommen i år och var före sitt inträdande i ministören så obekant med administrationen, att hoppet om att han skall kunna reorganisera vår landtarmå och bringa den i krigsdugligt skick, utan att den kommer att för mycket tära på våra finansiella krafter, icke förefaller oss kunna vara särdeles stort; men en stor del af armåen har dock nu en gång fästat ett sådant bopp vid honom; att han har god vilja att uppfylla det, måste anses otvifvelaktigt, och ban har ännu icke haft tid att ådagalägga om han förmår det eller ej; häruti bar, efter vårt förmenande, legat en alldeles tillräcklig anledning att behålla honom. Amiral Steen Billes utnämning till sjöminister tadlas deremo!t skarpt af tidningen, som erinrar om huru han varit medlem af ministårerna Blubme och Örsted och ställd under anklagelse för riksrätt. I etatsrådet Casse, fortfar Feedrelandet, har ministeren upptagit ett alldeles nytt element. Vi högakta honom som en skicklig jurist och en skarpsinnig domare, men hvarken är hans konstitutionella tro af så gammal dato, att den inger oss någon stark tillit, ej heller tro vi, att han har något synnerligtintresse för de reformer i vårt rättsväsen, som Simony med så stor uppriktighet och redlighet sträfvade att förbereda och som Rotwitt med så kraftig vilja börjat att sätta i verket. Det är mycken enledning att frukta, att det skall falla Casse svårt att rätta sig efter riksdagens åskådningssätt och på ett lyckligt sätt samverka med den. Emellertid vilja vi ej lemna rum åt något misstroende förr än vi hört mannen uttala sig och sett hans handlingar. För Slesvig är kammarherren Wolfbagen åte: inkallad. Detta kan icke ha skett af diplomatisk konsideration, ty det kommer snarare att läggas ministeren till last att den uppf tagit en medlem, som slesvigska ständerna nyss ställt under tilltal. Det kan icke heller ha skett med afseende på Slesvigs styrelse, tv för denra är det bäst att undergå så liten förändring som möjligt; den var nu i goda händer hos baron Blixen-Finecke med etatsrådet Regenburg jemie sig; 1synnerhet hade den på sista månaden uppträdt med större kraft och bestämdhet än någonsin i Wolfhagens tid, utan att dock vika en hårsmån ur det föresatta spåret. Således ligger den gissningen nära tillhands, att personliga konsiderationer här gjort sig gällande. Vi tro att Wolfhagen vore nyttigare och behöfligare i Flensborgs amt än i ministeren! och att man ej gjort rätt i att försmå en modig och kraftfull mans medverkan — såvida baron Blixen kunnat förmås att stanna qvar. Slutligen har förre ministern för Holstein, konferensiådet Raaslöff, stigit upp från de döda såsom minister för Holstein. Som han är en lojal och hederlig man, hvilken kan anses som holsteinare, så finns i det hänseendet ingenting att invända mot att man åtbonom uppdragit styrelsen af detta hertigdöme. Men vi måste dock fästa uppmärksamheten på en sak. Likt alla trogna holsteinare är konferensrådet Raaslöff helstatsman både af instinkt och grundsats och torde svårligen kunna förlika sig med något annat system. Genom hans inträde i ministeren har denna fått en representant å tout prix, hvilken, med understöd af amiral Bille och möjligen äfven af etatsrådet Casse, kan tänkas blifva farlig, om sakerna en gång blifva ställda så på spetsen, att det ej finnes något val än mellan an af Haletein oktroierad helstat och en an