Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 3

I dessa I alt giva Sig. Nu Där CIVUlSaLlOREN atven Ii dessa hänseenden mildrat krigets olyckor. Invånarne på landet kunna stanna qvar i sina hemvist och vara förvissade om trygghet till lif och egendom, åtmini stone att icke genom plundring beröfvas den. Likaledes kan man nära nog med visshet förutse, att bombardering af en stad icke mer skall företagas. ; Vid belägringen af Antverpens citadell hotade visserligen general Chasså att bombardera sjelfva sta den, som innehades af belgier och fransoser, men verkställde aldrig hotelsen, ehuru förbittringen emellan holländare och belgier då var stegrad till högsta höjd. Vid de sednare belägringarne af Rom, Sebastopol och Venedig bombarderades icke städerna. Visserligen inkastade österrikarne några bomber i Venedig, men utan synnerlig verkan, och afstodo snart derifrån. I Sebastopol kastades endast emot den trakt, der etablissementerna voro belägna, och att sådana alltid skola blifva föremål för fiendens förstörelseföretag, är klart, och kriget gifver dertill full rätt. En fiende deremot, som nu för tiden företoge sig att genom bombardering förstöra en stad, skulle sjelf stå brännmärkt inför hela den civiliserade verlden, och ett sådant drag skulle i historien för all framtid stå tecknadt såsom barbariskt. Engelsmännens bombardering af Köpenhamn är en fläck på denna nations krigsära, som aldrig kan utplånas. Sedandess har sättet att föra krig, åtminstone i dessa hänseenden, tagit en vida mildare karakter. Det gifves äfven ett annat skäl, hvarföre en bombardering af stad numera icke gerna kan ingå i de belägrandes beräkningar. De hafva nemligen nog att göra för att brechera och förstöra verken och artilleriet deruti, utan att hafva tillfälle till bombkastning mot staden, som också icke skulle föra dem närmare målet, åtminstone hvad Stockholm beträffar, der utrymmet är stort och invånarne alltid i tillfälle att undandraga sig verkningarne deraf. Det ligger fienden således mera om hjertat att demontera en enda pjes och brechera en enda mur, än att bränna flera hus i staden. Vore Stockholms belägenhet sådan, eller vilkoren för dess försvar så. beskaffade, att befästningarne kunde så långt framflyttas, att fienden derigenom under hela belägringen kunde hållas utom portå från staden, utan att andra, väsendtligare fördelar derigenom uppoffrades, så kunde visserligen vara skäl att så tillvägagå. Men så förhåller det sig icke. Detta inses lätt, hvad norra fronten beträffar, der en framflyttning af befästningslinien till norra ändan af de 2:ne omgifvandevattnen skulle blottställa hela försvaret för turnering, hvaremot befästningen, i det läge. den enligt förslaget innehar, är i besittning af goda, icke åtkomliga flygelstödoch sätter äfven härigenom de. försvarande i tillfälle att intaga avancerade ställningar samt steg för steg bestrida fiendens framgång uti hela den terräng, som är belägen emellan Brunnsviken och Ulfsundasjön, helst fienden härander är utsatt för beskjutning både i rygg och flanker, genom den omfattande, inåt böjda båge, som försvaret här bildar och hvaruti fienden blir tvungen fördjupa sig, för att åtkomma verken. Dessa skäl vore ensamma för sig nog kraftiga att bevisa fördelen af norrafrontens-lägeoch form enligt förslaset; men dertillkommer dessutomökade kostnader, örökadt behof af en talrikare försvarsstyrka, för en minst duobbelt så långt utsträckt försvarslinie, hvilken styrka i bebofvets stund icke alltid kan påräkaas vara tillfinnandes. — En sådan förändring i be:ästmngsfrontens läge, jemte dermed uppoffrade förlelar, just i dess väsendtligaste hänseenden, skulle det oaktadt sannolikt icke leda till målet, knappast i den närmaste framtid, enär ingen kan veta hvar kastvidden för bomber och brandraketer kommer att stanna, med de raska steg, hvarmed uppfinningarne i detta hänseende gå framåt. Ännu betänkligare visar sig en freamflyttning af södra frontens befästningslinie ur dess närvarande, strängt defensiva läge till en minst dubbelt så lång utsträckning, för att vinna flygelstöd. Hvad som vid norra fronten visar sig som ett betydligt försvagande af försvaret, gör deremot här, under de antagna förhållanden, försvaret nära nog omöjligt. Ehuru hvarken artikelförfattaren eller författaren till den förstaämnda afhandlingen: Hvilket bör ändamålet vara med Stockholms befästande, annat än helt lösligen antyda, hvar, enligt deras tanka, södra försvarslinien skulle så fram, så kan likväl af ett och annat slutas till, som vore derås mening att densamma åtminstone skulle förläggas på andra sidan den dalgång, som sträker sig utefter och framför den nuvarande försvarslinien, och således erhålla en utsträckning af minst dennas dubbla längd, således omkring 17,j mil från flygel till flygel. Vare sig nu denna befästning skulle komma att bestå af större detacherade skansar, med omkring 4000 alnars melland:stanser, eller, som man sedermera synes hafva öfvergått till, meningen vore att fylla dessa mellanrum, med fältverk, så synes ju häraf tydligen för hvar och en som i dessa saker eger aldrig så liten insigt, att ett försvar af denna utsträckning fordrar en motsvarande ansenlig truppstyrka, för att göra detsamma möjligt. Men hvarifrån skall denna truppstyrka komma, vid ett oförmodadt anfall — kanske liktidigt med krigsförklaringen af vår fiende, som, med kännedom om dessa felaktiga försvarsanstalter, nog passar på tillfälle att göra en landstigning så skyndsamt Och för oss oförväntadt, att ingen tid blir öfrig att draga till oss ens den minsta styrka utöfver hvad som för tillfället finnes i hufvudstaden. Visserligen låter författaren af den nämnde broschyren oss förstå att om Stockholms befästningar bara göras lräckligen starka för hvad han kallar det absoluta försvaret, hvarmed menas detta nyss beskrifna, vidtitsväfvande, så nog blefve de det för det relativa, sller under en kortare tid, till dess hufvudarmen, om så behöfs, kommer-till bistånd.Och litetlängre ned på samma sida (sidan 103) yttrar samme författare, vatt i sådant fall (då försvarsarmån är frånvarande) ga dock alltid verken så mycken naturlig styrka, tt fienden, åtminstone icke på några veckor, kan vemäktiga sig något af dem samt framtränga till ärnan c. c. Men sannolikt har ännu aldrig nåzonsin en så lättsinnig grund blifvit på allvar framcastad för ett försvar, eller så kolossala villfarelser . denna väg funnit uttryck i så få ord, som den vämnde författarens nys anförda. Man: vill efter itländskt mönster rundt ikring. vår hufvudstad anigga ett stort armåläger, för att förebygga en surrise af vår fiende midtöfver, grundadt på en försvarsarmå, som på månader icke här kan samlas; och ör att hjelpa sig öfver denna kritiska mellantid, fö:espeglar. man att verkens naturliga styrka nog skall itehålla fienden, åtmins.one några veckor, hvarigeom armån skulle få tid att skynda till bistånd; iksom fästningsverken vore något annat än liflösa ing, som först genom det: lefvande försvaret erhålla ågon betydelse. Men ingen skall väl någonsin, vare ig här eller annorstädes, låta dåra sig af ett så aäfrentyrligt, så oförnuftigt förslag, hvaraf den vissa öljden blefve: att fienden genast efter landstigningen ;emäktigade sig de antingen svagt eller alldelesicke ,esatta vidlyftiga verken och i alla hänseenden oförvindrad deraf marscherade in 1 huftudstaden, der urprisen af: ett sådant besök skulle: blifva så mycket ullkomligare, om man förut hyst någon tanka om tt slika försvarsanstalter skulle ens för någon dag unna utekålla fienden. Fienden, en gång i besittning af dessa befästningar, skulle omöjligen derifrån cunna utdrifvas så länge han ännu vöre mästare aff. jstersjön. Em sådan tillställning vore således mångklubbelt sämre än ingen befästning. (Forts:) Till redaktionen af Aftonbladet. Anhålles vördsammast om plats i Aftonbladet för öljadde: Då det icke behagat kapten G. Nerman att återsaga de beskyllningar han offentligen framlagt, och