Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 2

om benkläder, det är ju förskräckligt Men efter det nu har skett, så... jag försäkrar dig, att hans: benkläder voro så. genomblötta,. att man skulle trott, han hela dagen. hade vadat med dem i bäcken. Och hon skrattade på nytt, så att. tårarne runno ned. åt hennes kinder, Det var verkligen mycket. artigt af mr Wilby; sade jag, med det omärkliga: leende, som är egendomligt för gamla ungkarlar och andra. dyhka filosofer. Du har då också belönat honom derför ? Belönat honom ? frågade Nelly med ett förträffligt, väl lyckadt uttryck af. förvåning, under det ett leende; som mycket. liknade mitt, förrådde, att hon mycket väl förstått mig. Jag tänkte, du tillät den artige kavaljeren att sätta skon på dig igen2 Ja, det gjorde jag också, sade hon, litet försagd. Kanske du tycker, — här lyste skalken åter ur hennes: ögon — att belöningen var för stor? Nej, på intet vis. Således, den der skon, som du så händelsevis släppte i vattnet, den satte. Hetherton Wilby på dig? ; Ja visst. Du gör narr af mig, det serjag nog; men det bryr jag mig inte om: Han bar sig tll och med inte illa åt; han föll på knä, og min fot i sin hand och...... Tog han din fot? Jag vill råda den unge mannen att akta sig. för den foten. Nelly log och böjde på sitt vackra hufvud som wille hon säga: Ja, han kan verkligen skatta sig lycklig, att jag lät honom sätta på skon; jag skulle tro det. Det kunde ej undvikas, svarade hon mig, han måste göra det; som du nog kan inse. Denstackars token! Jay nu förstår jag. Han var tvungen dertill, det var alldeles. mot hang vilja —