Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 1

STOCKHOLM den 27 Febr.: De engelska och franska bladen ha under de sednaste dagarne varit uppfyllda med utdrag ur den s. k. ?blå boken?, innehållande de underhandlingar, som egt rum i den italienska frågan alltsedan Villafrancafördraget, och hvilka nu omsider blifvit framlagda för Englands parlament. Som dessa underhandlingar sprida ett nytt ljus öfver det sätt, hvaruppå England lyckats steg för steg afvinna Frankrike koncessioner i denna fråga, samt i allmänhet utgöra den officiella källan till det sednaste halfårets vigtiga historia, så vilja vi här meddela den öfversigt af den digra depeschmassan, som Times nyligen i en artikel lemnar, och som derjemte visar hvad ett folk, äfven med spridda krafter, utan organiserad vapenmakt, utan monarkisk ledning, förmår blott med mod, sjelfkänsla och fosterländskt nit uträtta. Från de papper, som nyss blifvit framlagda inför parlamentet, vinna vi en klar insigt i de händelser, som följde på fredsunderhandlingen i Villafranca, deruti inbegripet franska programmets förkastande af italienarne samt franske kejsarens fåfänga försök att bringa Europas makter till sitt kongressbord i Paris. Det har så sällan inträffat i den gamla verldens historia, att furstar blifvit gäckade genom nationers kraft och beslutsamhet, och att militära sjelfherrskare nödgats förändra sina planer på förnuftets och rättvisans bud, att de sednaste månadernas händelser verkligen äro värda att studeras i de autentika handlingar, hvilka nu blifvit offentliggjorda. Vi behöfva knappt återkalla .i någons minne den förvåning, som de i Villafranca uppgjorda vilkoren väckte i England och i hela Europa. Första intrycket var misstrogenhet, det andra förtrytelse från alla deras sida, hvilka emotsett Italiens snara befrielse. Krigets motståndare kunde man nu förlåta ett visst skryt öfver att deras spådomar sålunda slagit in och att Napoleon, i stället för att gå i fält för en förtryckt nations frihet, blott hade velat vinna krigarerykte och förstärka sin tron genom förvärfvandet af ännu en bundsförvandt. Franska folket, ehuru ännu försjunket i denna besynnerliga dvala, ur hvilken ingenting synes förmå väcka det, blygdes öfver freden kock höjde på axlarne, då man talade om det ärofulla fälttåget. Men ingen opinionsyttring på denna sidan Alperna kan i ringaste mån jemföras med den storm af passionerad förbittring, hvarmed italienarne emottogo underrätfelsen om hvad de kallade sitt förrådande. Konungen af Sardinien dolde icke sitt missnöje. De svikna förhoppningarne i afseende på krigets utgång blandades med förödmjukelsen öfver det sätt, hvaruppå freden blifvit afslutad, utan att rådfråga honom, utan att ens nämna hans namn vid underhandlingarne. Grefve Cavour tog genast afsked, och denna handling betraktades af hela Italien såsom en protest emot franske kejsarens beteende. Turins boklådor uppfylldes med karikaturer och smädeskrifter, hvilka polisen knappt gjorde ett försök att undertrycka. Oca likväl kunde ingen hafva föreställt sig, attitalienarne skulle sätta sig emot kejsarens vilja. Konungen och Cavour trodde det ickey de båda kejsarne trodde det icke; vår egen regering, ehuru ingalunda benägen att förtvifla, ansåg italienarne komma att kämpa förgäfves. Och dock ha Villafranca och Zirich, besynnerligt nog, visat sig vara af oberäknelig nytta för den italienska saken. De ha satt nytt lif i nationen, de ha visat Europa hvad ett folk kan göra, om det blott vill; och följden häraf har blifvit att alstra en aktning för italienska nes tionalkarakteren, som man tillförene aldrig hyst. Huru. mycket högre ställning kommer icke det nya konungariket att intaga nu, då det vunnit friheten tvärtemot de starkaste kontinentalmakters vilja, än om samma förmån blifvit det gifven såsom en nåderik gunst af franske kejsaren! Det är genom kamp, som ett folk förberedes att åtnjuta segern; och 1859 års pröfningar skola göra den nya författningen för italienarne vida kärare än något triumftåg, hållet af kejsare och konungar, eller liberala manifester, utfärdade af ordensprydda ministrar i Paris, Uppgörelsen i Villafranca synes ha från första stunden varit ogillad af vår regering. Så snart som lord John Russell hade gjort sig oekant med vilkoren deruti, befallde han lord Cowley att efterforska deras ändamål och mening. Hvilken betydelse eger väl denna titel af ederspresident ?? — skrifver vår utrikesminister. skall påfven verkligen föra ordet medelst sin legat, eller skall man ha en verldslig president, vald på något annat sätt in genom hans helighets blotta vilja? Om sejsaren af Österrike skall inträda i konfederationen, så kommer han naturligtvis att göra let med sitt rikes hela moraliska och poliiska styrka; men skall han regera i Venetien ned en rent italiensk administration och med 2 vet nn danne taletl mg RR