Aftonbladet – 27 februari 1860, sida 1

straxt, att något vat på färde. Jag visste, att bon varit ute och gått litet i närheten med två unga män, som jemnt komma hit; de hade nyss tagit afsked, och jag kunde med säkerhet sluta, a:t hon hade något på hjertat, hvarom hon önskade berätta för deltagande öron. Jag antog genast en hemlighetsfull min, gaf åt hela min person ett visst uttryck af försigtig tillbakadragenhet, och gaf på detta sätt min lilla väninna tillkänna, att jag var redo att upplåta mitt innersta för hvad hon ville betro mig och att der ständigt förvara det under lås och bom. Nelly satte sig tätt invid mig på soffan och lutade sitt hufvud mot min axel. Hon såg i mina ögon ut som en liten, fullt utslagen blomma, som böjer sig under tyngden af daggen i dess kalk. Då jag ej visade någon benägenhet att börja samtalet, sade hon till slut med en klagande röst, som tydligt förrådde huru angelägen hon var att blifva frågad: Jag måste säga rent ut, att farbrors sätt inte är mycket belefvadt. Jag trodde att farbror hade en smula qvar af sin fordna courtoisie, men jag ser nog att jag misstagit mig.n På detta smickrande tilltal svarade jag ej med ord; helt tyst slog jag min arm om det vackra barnet och böjde på hufvudet med den största uppmärksamhet. Nelly måste le, men säg genast åter ond ut. Min goda, bästa farbror, ropade hon, jag håller dock mer af dig än af dem allibop tillsammans! Mer, ja tusen gånger mer, Hade någon af dem sett mig så här, skulle han bafva plågat mig för att få veta hvad som händt. Herrarne tro alltid att unga flickor hafva så utomordentligt. stora hemligheter — och så har man rakt inga. Man låtsar bara som om man hade några. Du deremot, du hör lugnt på, och detär mycket — — mycket förnuftigare. Nelly afbröt plötsligt denna moraliska digression; hon kom ihåg, att hon hade den giltigaste anledning att vara litet stött, och det vredgade draget kring munnen infann sig ånyo: Hvad mig beträffar, förblef jag fortfarande