Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 3

TI got längre fram söka att gifvaiskäl för detta T vårt omdöme, som kan synas strängt. Den andra dikten i ordningen heter ?Gunnar och Halfrid? och sönderfaller i två afdelTningar. Den handlar om den bekanta sagocpisoden om Gunnar af Hlidarenda, som had en mycket skön maka, vid namn Halfrid. fjsom han en gång i vredesmode råkat at Tbära hand på. Detta förtröt henne så, at hon, då Gunnars bågsträng midt under er Tbrinnande strid. brast, och han bad henne ati gifva honom en lock af sitt långa, rika, ljusa hår, för att af den kunna göra en ny bågÅsträng, med hårda ord vägrade att gå denne hans önskan till mötes. Då Gunnars mor förnam denna hennes vägran, framträdde hon till honom och erbjöd honom en lock af ?det silfver, som tiden bade qvarlemnat på hennes Jåldriga hjessa?; men denna gåfva nekade han att emottaga, bröt i stycken sin båge, drog sitt svärd och störtade med det i sin hand in i den vildaste striden, der han stupade i ett envig med den fiendtliga truppens anförare, sedan dock denne af honom först erbållit sit: banesår. Efter stridens slut begaf sig Halfrid. som nu bittert ångrade sin hårdhet mot Gunnar, hvilken hon visste högligen älska henne ut på slagfältet, uppsökte sin makes lik, gal vid det. luft åt sin sorg och slutade med ati döda sig med hans svärd. Sjelfva sagan innebär rikligt poetiskt stoff?; med under förf:s händer har deraf icke blifvit hvad det kunnat blifva, oaktadt alla de tankestreck, med hvilka han utstyrt slutet af sin dikt. En delafdensamma är skrifven på orimmad och en del.på rimmad vers. I den sednare hafva, såsom vi förut nämndt, rimmen gjort honom mycket besvär och kormit honom att göra den ens ofrivilliga kullerbyttan efter den andra. Se här ett prof på en sådan: Fienden vinner! Leden sig böja.! Slagtningen hinner kullen af skotten, der bågar sig höja; fiendedrotten Gunnar nu ser. Att något tryckfel förefinnes i denra stanz, bar ej blifvit anmärkt, och något sådant är ej heller att förmoda. Ville man emellertid antaga, att ett sådant verkligen der funnes, och i följd deraf skrifva ochinterpunktera stanzen på följande sätt: Fienden vinner! leden sig böja. Slagtningen hinner kullen; af skotten de bågar sig höja etc, så vore dermed föga eller intet vunnet, emedan prepositionen af istället för vid alltid qvarstode och ej skäligen kunde antagasvara ett tryckfel. Lika litet kan det antagas vara ett sådant. då det i den nästföljande stanzen heter, att Gunnar känner bågfjedern svigtar?. — Uttryck sådana som: ,alltid hans öga örann emot spjuten, grafpurpur, vsasborna armen, locken ljusa som sträng skall ljunga, älskogs gula, lyfter den fallnes hufvud i famnen (i st. för lutar den fallnes hufvud mot bröstet) o. 8, V., vilja vi icke fästa oss vidare vid, utan blott påpeka deras olämplighet. Den tredje och sista af dikterna, kallad Jättestriden, har blifvit indelad i 10 sånger. — Första sången handlar om tvenne fosterbröder, Asbjörn och Örnulf, som med ett drakskepp hade lagt till vid en bronslikt bonad udde, i närheten af hvilken de sjelfva sutto på mossans mjuka fäll och samspråkade med hvarandra. Af detta samspråk finner man, att Asbjörn icke trodde, icke förlitade sig på något annat än sin egen kraft, då Örnulf deremot trodde. ej blott på spådomar, utan äfven på en Gud, som skapat och uppehåller allt. Örnulf bad förgäfves fosterbrodern att icke skilja gig ifrån honom och draga fjerran upp i Norge, emedan en völvan förutsagt, att han der på ett ömkligt sätt skulle komma att sluta sina dagar. Asbjörn, som icke fann för godt att lysna till dessa sin väns föreställningar, drog emellertid vidare, och Örnulf, som blifvit hemkallad till sin döende fader, Thorolf, besteg en snäcka, som förde honom till fsland, der hans far bodde. — Andra sången, som innehåller Thorolfs afsked, är, såvida meningen med densamma varit att skildra en gammal hugstor nordbos sista stunder, i det närmaste förfelad. Al de förmaningar och råd, som Thorolf i dädsminuten ger sin son, skulle man snarare kun na tro, att han tillbragt en del af sitt li! ibland munkar, än bland vikingar och Asaläran så tillgifna män som Isländarne på den tiden voro. Först och främst liknarsban sig sjelf vid en lampa, som håller på att slockna och sedan talar han om döende ande, som blir ljus Man bör således antaga, att har under sina härfärder gjort bekantskap med kristne och af dem inbemtat läran om upp ståndelsen och ett helt annat-lif efter dett: än det som ce fornnordiska myterna hade att förkunna. Derefter förmanär han sin son att icke rosa sig sjelf, utan låta andra prisa hang bragder. . Till sist råder han honom at: draga till. Olof . Tryggvason i Norge, som han borde tjena och lyda i allting, utom i det fall att Olof bjöde honom att gå ombord på drakskeppet Ormen hin långe; ty Konungen stiger till himlen opp, men kämparne sjunka i graf. — Efter att hafva slutat denna svanesång, höljdes Thörölfs ögon i dimmax, och Örnulf, den unge vikingen, kysste ihop demp, alldeles som en romantisk älskarinna å lå Lafontaine skulle göra med gin älskares, I tredje sången besjunges Asbjörns färd till. Norge. Början af denna sång (de sju första .stanzerna) tyckes vara -skrifven i det OR Fr a versslag, som fordom kallades fornyrdalag, (2 men med både rim och allitteration, ehuru f det hela är bekandladt föga regelrätt. Hvad f åter angår sjafva stilen, så är den lika fosfo-18 ristisk och högtrafvande som vanligt. Se härf ett exempel: k Hårdhjertad håller