Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 3

förandeskap entliedigas; alla lokala censur komitger och censorer sortera under denn: allmänna syrelre, hos hvilken stutliga sfgö randet i alla inhemska och utländska censur frågor är koncentreradt; för censuren är er ny statuppgjord. 0 LITTERATUR. Tre Dikter af Kolgöther. Kalmar, J. A Almqvists förlag, 1859; 124 sid. in 8:vo Pris 1 rdr 50 öre. Den tid är hos den äldre generationen ännv i friskt minne, då Oehlenschläger, Tegnår Geijer och Ling slogo sina .harpor och lätc sina med beundran lyssnande åhörare förnimma friska, kraftfulla qväden, till hvilka äm: nena voro hemtade ur JNordens gamla gudalära och dess rika sagoverld. Dessa ämnen voro så nya, tonerna så djupa och egendomdomliga, att de kretsar, som bildat sig omkring de nordiska. sångarne, blefvo allt större cch tätare, under det att deremot de, som slutit sig omkring poeterna ur den gamla galliska skolan, blefvo allt glesare. Inom kort lefde den nordiska sången, åtminstone här i Sverge, på folkets läppar, och ännu kan vandraren djupt inne i våra skogar få af Odalmännens söner eller döttrar höra qvädas sånger ur Frithiofs .Saga, äfvensom andra, i hvilka det fornnordiska elementet är utprägladt. De efterföljare, som Tegnår och Ling. hvad deras större dikteykler, Frithiofs Saga och Asarnes vidkommer, erhöllo, voro ej många, och de få, som, utan att vara besjälade af deras anda, försökte att dikta i deras tonart, misslyckades nästan: helt och hållet. Så blef förhållandet med ZE. W. Ruda, som år 1828, om vi rätt minnas, utgaf Brynolfs Afventyr,; så med S. E: Kernell, som år 1834 utgaf Kolskeggs Öden. Då den förra af dessa dikteyklar först utkom, var det mången, som trodde den vara en parodi öfver Frithiofs Saga, och nekas kan ej heller, att den har många kriterier, som gifva stöd åt en så beskaffad förmodan. Den senare åter, en sagoberättelse i 20 sånger,, såsom den kallas, är från början till slut en misslyckad fterapning af Tegnårs nyssnämnda mästerverk. Om tvenne af de dikter, som vi nu gå att anmäla, kan med fullt skäl sägas detsamma. Den ena af dessa säger förf. vara fritt bearbetad efter ett kort fragment af en Färöisk sång, införd under n: 8, Gunnars Qvädi, i 20:de delen af Nordiska Oldskrifter. Då den skrefs var innebållet af den temligen allmänt bekanta Niåls saga, ur hvilken hela episoden är hemtad, för honom alldeles obekant; -hvadan karakterer och händelser, sådana de af förf. blifvit framställda, hufvudsakligen måste tillskrifvas hans fantasi. Den sista (tredje) dikten i samlingen deremot grundar sig på den isländska sagan om Orm Störölfsson, hvilken funnits utbredd nästan öfver hela Norden. Af dess uppteckningar, har förf. dock ej haft tillgång till flera än de, som finnas upptagna under n:ris 11 och 12 i 20:de delen af Nordiske Oldskrifter, eamt. under n:ris 8 och Ii första delen af Arwidssons Svenska Fornsånger. Då författaren önskat att offentligen erfara vårt omdöme om dessa dikter och se detsamma motiveradt. skola vi taga de trenne dikter, af hvilka ifrågavarsnde samling består, i något närmare skärskådandes. . Den första dikten, kallad Scgoverlden i Österland och Nord, är en i bunden stil framställd jemförelse mellan sagoverlden i Österländerna och Norden, hvilken utfaller tillden sistnämndes fördel. Versifikationen i densamma är lätt och ledig, någon gång till och med vacker och harmonisk; men någon en: het i framställningen, något redigt sammanhang mellan de olika ider och tankar, son vid diktens nedskrifvande föresväfvat .författaren, söker man der förgätves. Eller hven kan väl finna en mening i verser sådane som dessa: Liksom från blomsterbädd och silfvervågor till lummig lund det tjusta ögat når; men lundens löfhvalf sen i dagerns lågor till fjerran klarblå fjelltrakt öfvergår, hvars kedja, svept i drömmars gyllne skyar, för blicken Jakobs stege än förnyar. Så öfrer sag ns praktgemak, de sköna, en lockande, en skyhöljd föverld står och redo syns med solens guldglans löna den yogling, hvilken djerf dess drömväg går, att finna myrth, ej lager, för sin hjessa s hos sällbetens förtrollade prinsessa. — — Och Islams son han böjer sig till jorden, han gråter, ropar sitt Allah och ber; fast grymt utaf sin ovän plågad vorden, 1 bragdfull död blott större qval han ser; och. som--han log förut, så ler han åter, när högre makt hans fara vika låter. Läsaren får af dessa trenne stanzer efter vanligt språkbruk och vanlig tankegång lära: 1) att en lunds löjhvalfo kunna.i dagerns lågor öfvergå till en. klarblå fjellirakt; 2) att denna fjelltrakts.kedjan, som är svept i drömmars gyllne skyar,, återigen kan förvandla sig och förnya Jakobs stege (då horisontelt liggande naturligtvis); 3) att det finnes en fåverld, hvilken på en gång kan vara skyhöljd och, det oaktadt synas redo att med solens guldglans löna den djerfve Yngling, som går dess drömväg, samt 4) att hos sällhetens förtrollade prinsessa, endast myrthen, ej någon lager, är att förväntas Läsaren får tillika, tvärtemot hvad han annars med säkerhet trott sig känna, lära att en Islams son är en feg stackare, som endast gråter och ropar sitt Allab!, äfvensom att han, xehwwu (fast) grymt plågad af sin ovän, blott ser större qval i bragdfull .döds. Sammanbanget i denna sist citerade tirad motsvarar follkomligt sammanhanget i författarens tan kegång, då kan-i andra raden af samma stanz påstår att Islams-sonen gråter, och i den näst sista raden att han ler. Sannerligen! en fosforist af det mest öfversvinneliga slaget