Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 3

VOR FA ne a rr mot hafvet och säger stolt till svallet, att det blott förmår bryta master, ej mannamodetn. Ögonblicket förut stod han dock i begrepp att gifva sig sjelf banesår, för att icke omkomma i vågorna. Hvad säges om ett slikt bjeltemod och en slik skildring afovi kingakarakteren? Fjerde sången börjar med en skildring af Brusehålan, d. v. s. en bergsgrotta, som beboddes af en jätte vid namn Bruse. En af Asbjörns män rådde honom ifrån att gårdit; men höfdingen ville ej följa detta råd, utan befallde sitt folk att stanna qvar nere vid strånden, hålla skeppet segelfärdigt och afbida hans återkomst. Derefter begaf han sig modigt åstad till Brusehålan dröjde der länge, dröjde der väl, så modig en man; der det hvarendaste moders 1jäl, för Brusen ej fruktar han, samlade der ihop en mängd lysande rödt kram,, hvarmed han återvände till stranden och nedlade det för de häpne sjömännen. Kramet bestod af guld och silfver samt ädla stenar, som han frikostigt utdelade blafid sina män. Men helt plötsligt slår han sig mörk för pannan, utropar: Mina handskarl (Ja, käre läsare, så står det verkligen i sången) och ilar åter tillbaka till Brusehålan för att hemta dem; men i detsamma som han tog dem på en berghäll och vände sig om för att åler gå ut, mörknade grottöppningen, och framför. honom stod Brusenn; hvars. porträtt vi här nedan med förf:s breda och saftiga pensel återgifva: Hans stripiga hår det hängde som hästmahns tagel långt ned på ryggen; och blodiga ögon blängde ur slem och vagel, med borst till skyggen. Det ulliga bröstet, breda, två höfter buro, klippspetsar lika, och fingrarne, krokigt sneda med naxlar skuro som horn tillika. CHan visade dessutom Asbjörn två betar, som ej bebådade något godt,, kallade honom bjelteunge, tjuf, pojke och så vidare, krossade hans knän med ett på dem slungat klippblock, lyfte sedan upp den svimmade hjelten, lade honom på en sten, som tjenade till bord i hålan, väntade tills han slog upp ögonen, lät honom börja sjunga sin drapa, afbröt honom med orden: Nog du galit, min ungtupp! nu lyster mig att gala, och slutade med att pressa tillsammans hans bröstkorg så, att blodet från hjertroten sprutade högt upp. — Så slöts den färden. Femte sången skildrar Örnulfs ankomst till Nidaros och hans första bevistande af en kristen gudstjenst derstädes. . Under det att Örnulf stod der och lyssnade till den nya läran, som presten hade att förkunna, framträdde till honom en högrest man, klädd i en grå vadmalskappa, men med blixtrande ögon och med anletsdrag, som betecknade en man af högre slag. Denne man lade sin hand på hans skuldra, och i sjette sången få vi veta, att det var konung Olof Tryggvason sjelf, som sällade sig till och inlät sig i samtal med den unge hedningen. Detta samtal s!öts så, att Örnulf lät döpa sig, svor Olof Tryggvason trohet och blef hans man. — Denna och den nyss föregående sången äro de bästa i hela diktsamlingen. I sjunde sången skildras ett vid Olofs hof hållet gästabud, vid hvilket Örnulf af konungen erhöil tillnamnet hin trostarke samt i namn fäste konungens egetsvärd. Under gästabudet inträdde i salen en gråhårig kämpe, som utan krussatte sig i raden af hirdmännen, dock längst ned i densamma. Hirdmännen betraktade honom med häpnad der han satt, tigande och sluten, lik en gåtfull, molndiger sky (säger författaren, som nu åter är uppe på sina styltor). Slutligen bröt konungen tystnaden och bjöd honom säga hvem han var. Främlingen gaf på denna fråga ett undvikande och skarpt svar; men Örnulf, hvilken igenkände honom såsom varande en af Asbjörns män, nämnde detta för konungen och bad den gamle säga hvar Asbjörn vistades. Främlingen tömde då hornet, reste sig upp, qvad en sång om Asbjörns sorgliga ändalykt och uppmanade i allvarsamma ordalag Örnulf att. på den grymme jätten hämnas hans död. Örnulf begärde genast konungens tillstånd att Jå utföra detta värf, erhöll det och begaf sig åstad för att uppsöka jätten. I åttonde sången ger författaren läsarne en skildripg af Bruses sista natt och de samvetsqval; Jör hvilken han blifvit ett rof. I nionde sången skildras Örnulfs strid med jätten, hvilken slöts på det sätt, att Örnulf med all sin styrka upplyfter trollet och kasta det mot klippan, så att ryggen krossades. Tionde sången, som har till öfverskrift: .Varde frid! har till hufvudinnehåll ett af Örnulf gjordt försök att omvända den man, som underrättat honom om Asbjörns död och hvars namn var Thorbrand, från hedendomen till tron på hvite Krist, Detta välmenta försök misslyckades dock helt och hållet. Den gamle Thorbrand ville dö gud Odins. Han skar gig djupt i hjertat Geirsodd med svärdets, neddignade döende på den bänk, der han under samtalet sutit, och lät, liksom till en afskedshelsning, sitt svärd klin vande falla ned på skölden, Örnulf nedsjönk sorg på knä vid bans sida och bad för sin fallne vän, hvars xkortsynta villa (2) flytt den oud, dit han ändock trängtat att komma. Sången slutar med ett slags hymn, som Örnulf sur svällande bjerta uppsänder till de kristnes Gud och hvilken ändar sålunda: När timman ljuder och-dödens-brygga — oss bär från jord, EF3 då vet jag visst att den fröjd jag mistat. få