Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 2

Article Image
väsende, velat uti henne framställa en bild af den bortklemade, praktlystna, koketta, njutningslystna och firade unga qvinnan, som wvisserligen har ett hjerta, men icke låter det så särdeles ofta hafva ett ord med i laget. Barbra får vara nyckfull, obetänksam, herrsklysten och hånande, men icke elak i grunden — hon är en med goda egenskaper utrustad, n en missriktad ande, som icke kan komma till harmoni med sig sjelf, och som behöfver olyckans bittraste qval, en obesvarad kärlek, för att sofras till rent guld. Nåväl, framställdes hon så af fru Hedin? Vi tveka icke attsvara nej, och vi måste tillägga att vi sågo endast de ytliga egenskaperna, icke en skymt af: de inre, ty så vilja vi icke kalla denna slapphet. som i sista akten innebär ingenting af den ädla resignation, som en verklig qvinna i ett sådant fall lägger i dagen. Mot fru Hedins sätt att återgifva scenen med kungen i tredje akten måste vi också på det bestämdaste opponera oss, ty vi hafva sällan sett ett uppenbarare friande till publikens ynnest, än då hon.i detta ögonblick bortkastar hela karakteren af den person hon framställer, och, med full afsigt att anspela på ett nutida förhållande, framträder till rampen, lemnande Valdemar å sido, för att deklamera för publiken. Det är sannt att publiken, såsom så ofta isådant fall sker, lönat denna artighet med applåder och inröpning, men på det att icke yngre förmågor måtte taga exempel af dylika virtuosmässiga tilltag, ovärdiga både platsen och den dramatiska konsten och den utmärkta konstnären, hafva vi velat nedlägga vår pro, test deremot, den må nu gälla hvåd den kan. Vi göra det med så mycket mera skäl som en annan tidning uppmanat våra öfriga qvinliga artister att af frå Hedin lära sig sättet att säga vers på teatern, och eftersom just det stället särdeles slagit an, så frukta vi med skäl att uppmaningen gällde just det omtalade tillfället. Vi uppmana — till den kraft och verkan vårt omdöme kan ha, icke genom något slags maktspråk, utan endast genom,den sanging man möjligen kan finna det innebära —

25 februari 1860, sida 2

Thumbnail