Aftonbladet – 25 februari 1860, sida 2

det ringaste intresse, utan endast egnar sig: till att väcka ond blod; nen man synes åt-1. minstone af densamma icke böra befara något sådant sakernas ställande på sin spets, som skulle ha blifvit följden ef ett försök, att vilja draga norska grundlagen under svensk regeringsmakts pröfning; ty ständernas rät-. tighet att till konungen ingå med önsknin-: gar si hvad ämne som helst, kan dem visserligen icke af någon bestridas. Sådanal. önskningar kunna vara okloka, opolitiska, motverkande uppnåendet af verkliga fördelar, men de kränka dock ingens rätt. Den betydliga hofsamhet, till hvilken redan utskottsmajoriteten låtit förmå sig, ijemförelse med den fullkomliga fanatism, som hade bemäktigat sig afdelningen, ger dock grundad anledning hoppas att, innan frägan förekommer hos ständerna, majoriteten i borgareståndet skall, liksom. bondeståndet allt ifrån början. gjort, inse det orättrådiga i hvarje försök att inblanda sig i ett fritt folks grundlagsstiftning, och det okloka deri, att ens i önskningsväg vända sig till konungen med något slags meningsyttring i en för Sverge så likgiltig sak som ståthållarefrågan i sig sjelf af nästan alla erkänts vara. Borgareståndets majoritet skall svårligen kunna undgå att finna, hvilken styrka det rättmätiga yrkandet på en revision af föreningsfördraget måste vinna genom en hållning, fri från det småsinne, som man med fog kan förebrå norrmännen. — Illustrerad Tidning yttrar i dag i den norska frågan: Denna fråga har allt från dess första väckande förefallit oss fullkomligt klar och tydlig. Det har nemligen synts oss vara höjden af absurditet att antaga, att de grundlagsstiftare, som öfver Norges grundlag skrifvit orden Norge skall vara ett fritt och sjelfständigt rike, skulle i en följande paragraf kunnat sjelfva betaga dessa ord all kraft genom att. medgifva ett annat folk rätt att ha ett ord med i laget vid förändrandet eller upphäfvandet af ett enda jota i denna samma grundlag. Ty en konstitution, som ett folk gifvit sig sjelf, är och måste i följd af sjelfva sitt begrepp vara detta folks uteslutande tillhörighet, då den just är det högsta uttrycket af dess. individualitet som nation. Att tillåta ett annat folk att ens med ett !llfinger blanda sig deri, är att afsäga sig värdigheten af ett sjelfständigt land och nedstiga till rangen af ett Irland, sådant Irland var innan dess parlament förenades med Englands. Man vill visserligen bestrida, att ett anspråk från Sverges sida på inblandning i, Norges grundlag skulle innebära något förnärmande mot Norges sjelfständighet. Men kan man verkligen .ha fullt allvar .med ett .sådant: påstående? Eller skölle man ej bäfva tillbaka för att dra kon-; seqvenserna deraf; om frågan gällde ett norskt anspråk på delaktighet i;en, svensk-grundlagsparagraf? I sådana motsägelser invecklar man sig, när man, glömmande den tid hvari man lefver, söker blåsa till lif kabinettspolitikens förmultnade traditioner. — Tidningen När och Fjerran yttrar medi anledning af. den fanatiserade sidans framfart i den norska frågan: Allmänheten kan lätt vilseledas i sak, men instinktlikt känner hon att den, som under ev tvist icke försmår att antaga de beryktade kornhamnshjeltinnornas manmår och top, förtjenar minst att bli trodd. Aftonbladet. står. under formlig belägring derföre att det sökt predika hofsamheten, och N. D. A. — Dagbladet — Väktaren ms fl. löpa till storm under vilda rop, ur hvilka den opartiske åskådaren fåfängt söker utleta något sammanhang. Så länge anfallen endast gällde Aftonbladet, kunde man emellertid taga dem för uttryck af partiskhet, men nu, då de riktas mot två så utmärkta män som. professorerna Rydin . och. Malmström, måste man verkligen falla i förundran. — Vi böra till våra läsares kännedom omnämna, att Dagligt Allehanda ännu i går fortfar att påstå, att 111 S af norska grundlagen blifvit ändrad genom 1844 års reskript, och tidningen behagar i sammanhang dermed -inregistrera medgifvanden?, dem vi skulle ha vinrt i HuUnkter I afsepnda 8 hvilka VI lIKVäl