Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 3

i vorde vara enhvar af sina lärjungar öfverlägy sen, försummar att tillegna sig andra moraIliska medel, som erfordras För upprätthållani det af hans auktoritet: Han vet sig ega denna i ultima ratio, och spekulerar derpå, i stället att tänka på något annat, och om den ock bundrade gånger svikit honom, gör bkväl vanan att han försöker den hundradeförsta. Under tiden har den piskade pojken blifvit härdad thot sjelfva det ?moraliska? intrycket, hvilket förbleknat redan efter första afstraffningen och efter den tredje säkerligen alldels försvunnit. Återstår nu svedan, hvilken har en öfvergång, och lärarens illusioner, hvilka icke ha någon öfvergång sedan de blifvit vana. För att förekomma den godtyckliga afstraffningen, har man stadgat varningsgrader och formaliteter; och erfarenheten har visat att, då dessa formaliteter icke iakttagas af lärarne, och målet drsges under domstol, denna dömer läraren efter missgerningsbalken. Men hvad är väl dermed vunnet, om man fordrar och vill ciÅ vilisationens framåtförande? Tänkom oss det Å upplyftande moraliska intrycket hos åskådarne Jaf en afstraffning under formaliteter: Se en pojke uppläggas öfver en bänk för att af en rare, hvilken, för att vara profoss, måste sätta sig i en sådans lynne, tilldelas slag på slag, under det delinqventen skränar och vrider sig! Vi undra om någon sådan scen förbättrat någon enda lärjunge. Är den i sjelfva verket något annat än en spöslitning i miniatyr, och har den. afstraffade ynglingen, något af just denna ambition, på hvilken straffet är beräknadt, hvart tager den vägen efter ett sålant uppträde? Hvart tager deras hederskänsla vägen, hvilka åskåda afstraftningen och måste, om ock instinktmässigt, reflektera öfver att de äro underkastade. enahanda möjligheter? Man bör akta: sig, heter det, att måla hin onde på väggen, och så kan man behandla fina och ömtåliga sidor hos barn, att man gör dem för hela lefnaden till råa, barbariska och anfbitionslösa män. Det enda skälet för skolagan är det moraliska intryeket, och denna aga har i verkligheten ett omoraliskt: intryck till följd! Så förbåller det sig med denna logik. Nu tilldelas denna aga icke blott för fel mot seder och den personliga friden, utan för ouppmärksamhet, lättja och oförmåga. Hvad etyder då detta? Jo, att i sjelfva intelligensens verkstad, der alla möjliga utvägar skulle finnas, inhyses ett främmande element, ånadt från djurriket och adresseradt till menniskans djuriska del, för att från denna verka påden -andliga! Hvilka storverk uti intelligensens tjenst ba icke också blifvit utträttade genom rottingen! Hvad månne staten åtager sig, då hon inrättar skolor? Är det att skapa genier, taanger, lärda? Huru skulle ett sådant åtagande kunna fullgöras och när och hvar har det blifvit fullgjordt? Också åtager sig staten intet sådant. Hon erbjuder blott sitt biträde till utvecklingen af de förmögenheter, som naturen danat. Kan. skolan i enskilda fall icke hoppas att göra något af tarfliga anlag, må hon då aflägsna dem ifrån sig och anvisa lem andra banor, der de kunna göra någon nytta; må hon också visa ifrån sig sådana. som genom dåliga exempel förderfva sina zamrater: Men aldrig kan skolan, aldrig bör on åtaga sig att göra af alla de subjekter, vilka man skickarfhenne på halsen, allt det. som det kan falla föräldrar in attfordra, utan tt de sjelfva lägga två strån i kors för att imderhbjeipa hennes bemödanden. Om man vorttager skolagan, hvilket. vi på de bästa käl anse vara rätt, bör man ock på samma sång underlätta möjligheten för skolan att rån sig aflägsna odugliga och vanartiga subekter; och vi äro öfvertygade att detta skulle 2ifvå en högst behöflig och nyttig väckelse åt föräldravården, hvilken tyvärr mångenstäles är af den mest vårdslösa beskaffenhet. Denna urgallring bar ännu flera talande ten innebär en hyllning åt en förnuft betsfördelning och länder till att anvisa åt det kroppsliga arbetet dem, som icke duga ör något annat, men deremot befria det allmännas tjenst från en massa drönare, hvilka endast äro till hinder. Den skulle dessutom i åra skolordningar införa en kritik och analys af naturanlagen samt bereda inträde för ett på dessa bygdt förnuftigt undervisningssystem, hvilket nu alldeles saknas, tack vare ten tro på käppens och pedanteriets makt att skapa förmågor, hvilken ännu är rådande. Om vi vidare taga i betraktande hvad som förnuftigtvis kan fordras af skolan, så invebär detta inga anspråk på att hon skall vara ett korrektionshus. På läraren kan man icke heller förnuftigivis göra anspråket att han skall vara profoss, och ingen erfarenhet bestyrker att egenskaper, som erfordras för detta senare embete, äro oskiljaktiga från de verkliga lärare-egenskaperna. Att ålägga lörarne ett sådant uppdrag är också, då det sker från statens sida, det sämsta hån mot civilisation och menniskovärde. Skola skolorna vara strykinstituter, må man då också för detta särskilda ändamål antaga särskilda strykherrar, hvilka tagit andra grader än de akademiska. Det är något så vanligt att för drönarnes skull det -hela skall tillbakahållas, och detta gäller lika mycket om den långsamt mognande ötvertygelsen bos de stora Jagstiftande kårerna som hos dem, hvilka i tillämpningsägen skola genomföra förbättringarne. Det r nu förmodligen för eftertruppen af dåliga skollärare, hvilka icke kunna på sina lärjungar utöfva något moraliskt inflytande och ha sin enda tillflykt uti käppen — det är förmodligen för dessas skull som det har sig så svårt att få marschen i gång; och sålunda skall civilisationen göra halt för att invänta den siste krymplingens marschfärdiga ögonblick, sa NORGE. En af de få ännu lefvande Eidsvoldsmännen, amtman G. P. Blom, lärer ämna med det snaraste lemna allmänheten en fullständig nd då