Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 2

udnevnes enten en Normand eler en Svenskor, är det enda ställe i denna lag, hvarigenom Sverges supremati erkännes; oeh man vill derföre hafva denna punkt i nämnde paragraf ansedd såsom mellanrikslag och såsom en af de grundlagsprinciper, hvilka, enligt 112, ej äro förändring underkastade. 5; Vi befara dock att man genom ett sådant påstående kommer in på abstraktionens område och gör sig skyldig till ensidighet. Hvem skall dessutom afgöra frågan, derest. svenska rikdagen anser sig befogad att uttala sitt veto. Måste det ej blifva konungen? Hvarförr då vilja sätta konungeni en för bonom -så högst obehaglig mellanhand? Ty som Norges konstitutionella konung bör och kan ban ej vägra. En annan fråga blir nyttan af den supremati, eller rättare sagdt. det sken af-supremati, som en fraktion af svenska riksdagen och svenska pressen äflas att bibehålla. Vårt sver skall blifva helt kort. Vi anse nemligen att, i följd af den jemlikhet i statsrättliga förhållanden, på hvilken båda rikena blifvit från föreningens början ställda och som under det snart förflutna halfva seklet hunnit utveekla och stadga sig, är en dylik supremati, såsom. sårande -sjelfständighetskänslan hos det ena folket; mera skadlig än nyttig, helst då deraf ej kan dragas minsta fördel, i händelse Sverge ville göra denna sin supremati gällande. Hela saken skulle stanna vid förödmjukelsen för norrmännen att hafva en svensk man till ståthållare; och skörden för Sverge blefve ett allmänt missnöje, nya förvecklingar och kanske sent omsider enallvarsam brytning, lika olycklig för båda länderna. En supremati, hvilken således ej bör begagnas och begagnad endast är ett retmedel utan all annan kraft; en sådan supremati, säga vi, är snarare ett tecken till vanmakt än makt och bör för Sverges egen heders skull försvinna ur Norges Grundlov. En annan sak är riksaktens revision, hvilken, både ut svensk och norsk synpunkt, kan vara behöflig, isynnerhet i fråga om bestämmelserna rörande sammansättningen -af iaterimsregering och sättet för dess fungerande. I denna fråga står man: på helt och hållet unionel grund och bör således ej kunna befara sådana ömtåliga förvecklingar som de, hvilka kunna föranledas af ståtbållarefrågan. Man kan möjligen ur logisk synpunkt påstå, att de paragrafer i Norges Grundlov af den 4 November 1814, hvilka ej funnos i konstitutionen af den 17 Maj, samt de ändringar i denna sednare, hvilka tillkommo i följd af föreningen, äro att anse såsom vVarande af unionel beskaffenhet; dock skola säkert icke många vilja gå in på, att det begrepp, som med dessa ord uttryckes, får betraktas såsom liktydigt med lag. En omständighet, som starkt talar emot en dylik åsigt af saken, är att den nio månader sednare af . Sverges ständer och Norges Stortbing antagna .riksakten icke bland öfrige ur Norges Grundlov afskrifne stadgar äfven intagit den omtvistade punkten ur 14 Grundloven, hvilket väl ovilkorligen skett, derest meningen varit att åt denna punkt gifva kraft af unionseller mellanrikslag ? — Den andra tidningen i samma stad, IVorrköpings Tidningar, är af alldeles motsatt meding. Den menar att de Nordströmska teorierna, långt ifrån att vara grundlösa, hvila på den fasta grunden, som kallas nationalkänsla (!), och det är med denna känsla som med kärleken: den låter ej borträsonnera sig. Man finner här lätt, att författaren syftat på nationalhatet och fördomen såsom ett godt och säkert underlag för agitationen i denna sak; men han missräknar sig i detta fall, ty opinionerna inom bondeståndet och hos äfven hufvudstadens arbetsklass i denna sak vittna derom, att det allmänna sunda folkförståndet mycket väl fattar, hvad frågan innerst gäller, och att det är fåfängt att vilja med juridiska spetsfundigheter återuppgräfva och blåsa lif i ett för längesedan jordadt nationalhat, hvilket endast skulie komma dem till godo, som hylla principen: söndra och beherrskal — Övresunds-Posten yttrar med anledning af underrättelsen om den af hrr Rydin och Malmström utgifna broschyren i norska frågan: Det är glädjande att ej allenast landets tvenne tvifvelsutan lärdaste och skarpsinnigaste historieskrifvare, hrr Malmström och Carlson, utan äfven att den om vår statsrätt och särskildt tryckfrihetslagen redan mycket förtjente professor Rydin i Upsala tagit till ordet mot adelns, presternas och isynnerhet hr Nordströms frihetsfiendtliga läror om den svensk-norska unionen. Det är mer än besynnerligt, att hvarken den öfverhängande faran för Ryssland, ej heller begreppet om, att det är de aristokratiskt-presterligt-konservativa och folkfrihetsfiendtliga elementerna i Sverge, som rifvit upp stormen mot Norge, kunnat inverka på representationen i Sverge och bringa den till räson. Adel och prester, de ha nog sitt mål klart för sig: Norges qväsande?, helst genom införande af ärftlig adel och statskyrkopåfvedöme, för hvilket ändamål det är mycket lämpligt att Sverge bestämmer öfver Norges grundlag. Äfven Sverges bondestånd vet hvad det vill: bevara Norges frihet och grundlag, emedan deraf så mycket beror för Sxandinaviens makt och lycka. Vi hoppas ock, att borgareståndet skall blifva sig sjelft klart i denna fråga och räcka bondeståndet och landets konung handen till skydd för den illa anfallna norska grundlagen och göra det omöjligt för den lättrogne adelsmannen Dalman eller den absolutistiske preste