Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 2

namn i Frankrike ofta blifvit nämndt, hvarpå ha liksom ville ban med tystnad förbigå denna anmärkning, svarade: Ja, men nu? Någon tillade: Hvad som är stort. skall förblifva stort.Schamyl kastade på talaren en tacksam blick, vände sig derpå mot sin son och sade: Detta är en tröstande tanke. Han hade betygat sin glädje öfver, att han dagen förut (på fredagen) hade varit i stånd att förrätta sin bön i en moskö och tillade, att sista gången hade han förrättat fredagsbönen i sin mosk6 i Gunib. Samme herre sade härpå till honomj på arabiska: Ödet har velat, att sedan ni hade förrättat er böni Gunib skulle ni förrätta den i kejsarens hufvudstad, och detta i fullkomlig säkerhet.— Ja, svarade han, jag har bedt i allt lugn., Han anspelade dermed sannolikt på det sinneslugn, som ban nu kände; ty såsom bekant, hade han under de första timmarne af sin fångenskap fullt och fast trott, att han var bestämd att gå till döden. Han visade den mest älskvärda beredvillighet att på ett blad i min minnesbok på arabiska inskrifva sitt namn: Schamuil ben-Mohammed al Kamrovi (Schamyl, d. v. s. Samuel, Mohammeds 1 Gimry) son — en högst enkel benämning, helt och hållet lik den prunkande titel, som han eljest hade tagit g: ;Emir al Mumenin we imäm al Muttakin, Schamuil (De troendes furste och de trognes imam, Scbamyl) I botten af sin karakter visar denne utomordentlige man en enkelhet och till och med en godmodighet, hvarpå han mer än en gång lemnade oss bevis, och som på det mest påfallande sätt visade sig, då general v. G. föreställde honom sina barn, han mottog dem med ett behagfullt leende och räckte dem handen. Man sade honom leende, att den yngsta flickan tyckte mycket om honom. Isamma ögonblick slog hennes unge broder armarne omkring henne. Han svarade: Jag skulle också tycka mycket om henne, men jag vågar det icke; der är en afundsjuk. Då generalen slutligen förde sin son till honom, tog han denne upp på sitt knä, der barnet förhöll sig så fullkomligt lugnt som om det sutit hos en vänlig prest, för hvilken Schamyl med sin hvita drägt och -sin stora turban kunde gälla. Han var tydligen hänryckt öfver barnet och -betraktade det med milda blickar, öppen och leende mun, lik en gammal vänlig farfar, som har sin sonson på knät och vill barnsligt jollra med honom. ) Gimry i Daghestan är Schamyls födelseort. nte —