Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 2

tes en föreskrift, som i någon måt hindrar småstädernas valmän att välja inom andra valkretsar boende personer, som fås för bästa pris, så lydande: a) den, som i annan stad innehar ordinarie tjenst oå rikets stat eller annorstädes mantalsskrifven är.n Deti andra motiohen är af följande ordalydelse? . Då de fleste tyckas vara eise derom; att ingen valbarhetsqvalifikation kan öfverträffa den att ega sina valmäns förtroende, så snart dessa utgöra ett stort och oberoende antal; och då föreskrifterna om valbarhet lägga hinder i vägen dels för väljande af den bäste, dels för de olika ståudens så allmänt önskade slutliga sammanfallande, får jag härigenom vördsamt föreslå följaödö tillägg till 16 riksdagsordningen: Ehuru valen ske ståndsvis, vare likväl denj som är valbar inom ett riksstånd, äfven valbar inom alla de öfriga, endast med den inskränkning, att han skall vara mantalsskrifven och tillika yrke drifva inom det valdistrikt, för hvilket han väljes. En märkligare motion har till konstitutionsutskottet likaledes blifvit inlemnad af hr borgmästare Schenström. Den följer här. Till högloft. konstitutionsutskottet! Då man alltmer begynnt inse belicfvet deraf, att inom städerna tillse det samtlige dess invånare tillerkännas enahanda rättigheter och skyldigheter samt; genom vid sistl. riksdag förändrad ordalydelse af 14 S riksdagsordningen rättigheten att välja riksdagsman blifvit utsträckt till andra personer än borgare, synes det vara nödigt att 31 regeringsformen ändras till öfverensstämmelse med ett sådant tidens kraf, hvadan jag härigenom tillåter mig att vördsamt föreslå den ändring i sistnämnde att början deraf blifver så lydande: Städernas borgerskap och öfriga invånare, hvilka ega att med dessa deltaga i val till riksdagsmän, åtnjute rättighet att till borg mästaretjensten föreslå trenne behöriga män ge. Stockholm den 17 Februari 1860. Oscar Schenström.s Vid votering har itom utskottet förkastats ett af riksdagsfullmäktigen Johannes Pettersson från Kronobergs län väckt förslag, som utgick derpå, att förklata hvarje delegare i enskilda banker oberättigad att ingå som fullmäktig i banken, riksgäldskontoret och i diskontdirektionerna, äfvensom i bankoutskottet. Förslaget förkastades med 9 röster emot 14. M—L — Norrköpingskuriren yttrar Big i norska frågan på följande sätt: Hvad vi förmodade rörande brefvet(i Östgötha Correspondenten har riktigt slagit in. Detta bref, redan kommenteradt af hufvudstadspressen, håller nu på som bäst att göra in tur genom landsortstidningarne, med eller atan anmärkningar. Tillfället var för ypperligt för Göteborgs Handelstidning för att ej vegagnas till basunstötar i denna tidnings sända manår. Denna gång har hon dock :agit mera väder än vanligt, ty hon skickar ej endast bort ministeren utan äfven föreningen, ja hvad värre är sjelfva konungen. Det är i sanning en obegriplig hetsighet hos denne örfattare, som ej ger sig tid att med lugn tänka på ett ämne innan han far ut i dylika maratistiska pennbragder, som vi skola hoppas icke förvilla någon med sundt omdöme, men som tvifvelsutan kunna missleda mången man ur den störa hopen, hvars sak def icke är att reflektera öfver hvad han läser i ett blad, i hvilket han annars är van att vid må. get tillfälle finna en aktningsvärd målsman för sanning och rätt. Man läser ofta i franska tidningar om ett sjukdomstillstånd, kalladt alignation mentalen, hvarunder annars fredliga personer förfalla i paroxysmer af högsta -våldsamhet, till och med visa mordlystnad. Vi vore frestade tro, att något sådant stundom föregår med förf. i Handelstidningen, ty huru annars förklara att han den ena gången skrifver så förträffliga artiklar som t. ex. den o.n nationalförsvaret samt yttrar sig i flera ämnen med sans och kännedom, och den andra gången så kolossalt förlöper sig, såsom nu skett rörande konungens förmodade beslut i norska ståthållarefrågan. — — — aHvad slutligen sjelfva tvistefrågan beträffar, bekänna vi uppriktigt att vi äro nog enfaldiga att göra en bestämd skilnad mellan norska grundlagen och riksakten, dem vi anse icke böra anses annorlunda än som tvenne från hvarandra skilda författningar, hvilkas stadgar, om ock i flera punkter af samma ordalydelse, ej må tilläggas annan kraft än den de hafva i följd af den lag de tillböra. Norges konung är följaktligen i vår tanke oförhbindrad af riksakten att stadfästa Storthingets beslut om ståthållareplatsens afskaffande. Det förefaller oss derjemte otänkbart, att en dylik regeringsåtgärd af Norges konung och hans statsråd skulle kunna blifva anledning för konungens af Sverge rådgifvare att lemna sina platser. Det ör, så vidt vi kunna erfara, icke de som agiterat frågan om Sverges hörande i ståtbållarefrågan, utan svenska riksdagen. Det skulle en vacker dag?kunna hända att Norge, för konseqvensens skull, ville blanda sig i svenska grundlagsförändringar. Vi vilja t. ex. föreställa oss ett beslut af våra ständer, som Norge ansåge på ett eller annat sätt stridande mot konstitutionalismens ide, och hvaraf det trodde sig kunna befara några för sig farliga påtryckningar; månne ej Norge då, i egenskap af unionsstat, kunde, med större skäl än vi nu vilja blanda oss i ståthållarefrågan, som i sig sjelf är af rent enskild natur, anse sig ega fog till en slags intervention. Det kan t. ex. säga, att det biföll föreningen med Sverge under sådana förhållanden i detta lands grundlagar, som då förefunnos, men att då nu förändringar äro i fråga, som hota att tillintetgöra Sverges fria samhällsförfattning, yrkar Norge att i saken blifva hördt. Men till hvilken kedja af förvecklingar skulle ej en sådan uppfattning af unionsförhållandena leda? Man anser att ordalydelsen i 8 14 Norges Grundlov, hvarest det heter: Til Statbolder genom några egendomligheter, hvilka läto sluta till