Aftonbladet – 22 februari 1860, sida 2

och kanslerssekreterare. Grefve Cavour. Öfver denne berömde statsman, som utöfvat och ännu utöfvar ett så mäktigt inflytande på sitt lands öden, innehåller Sigcle en af den bekante pseudonymen Daniel Stern författad karakteristik, hvarutur vi meddela några utdrag: Efter att ha anmärkt huru Cavours första inträdande i ministeren 1850, ehuru gynsamt betraktadt af representationen, likväl ej väckte något uppseende utom Piemont, huru hans utnämnande till premierminister två år sednare redan helsades med hela Italiens bifall och huru hans sednaste återinträdande i visst afseende kan betraktas såsom en europeisk händelse — fortfar förf. sålunda: Inom mindre än tio år har alltså historien, denna stora improvisatris (ett af Cavour begagnadt uttryck) bragt det derhän, att det i denna stund tilläfventyrs icke finnes en regering, icke ett folk, som ej på ett eller annat sätt känner sig intresseradt vid hans seger eller nederlag. Och hvaraf kommer detta? Andra må söka förklaringen i tidsförbållandenas makt. Jag för min del finner den helt enkelt deruti, att Cavour är en statsman, en verklig statsman. Han eger det temperament, den karakteren, de kunskaper, det snille den äregirighet, som tillhöra en sådan. Han är modig, djerf att uppgöra stora planer, noa beräknande sina krafter, beredd att möta alla tillfällen. Reformvän eller konservativ alltefter omständigheterna, förstår han attförutse, att fordra, men äfven att afvakta. Han eger framförallt gåfvan att begagna saker och personer för sina ändamål; han besitter — för att låna de Maistres fina och pikanta uttryck — konsten att göra förbund med lyckan. Född 1810 i Turin, af den gamla familjen Benso, samt andre son till markisen Cavour, hvars opinioner voro bestämdt absolutistiska. hade Camillo Cavour först sent tillfälle att läg ga i dagen sina egna öfvertygelser. Äfven långt efter sitt första lysånde uppträdande inom det oftentliga, emottogs han af de liberala med köld, af demokraterna med anfall, och en högljudd impopularitet förvisade till privatlifvet den man, som en dag skulle styra opinionen samt framkalla en hel nations kärlek. Om föröfrigt den unge Cavour hade på fäderne ärft det italienska blodets hela liflighet och värma, så egde han efter sin mor, hvilken tillhörde en schweizisk patricierslägt, denna lugna förtröstan, denna orubbliga säkerhet. som ingenting förmår förvilla. Tidigt fostrad i krigsskolans stränga ordning och matematiska discipliner, hade han sedermera genom ett träget studium af författningar och sociala frågor, genom ett uppmärksamt umgänge med politiska personer och partier tinder ett långt vistande i Frankrike och England, men framförållt genom begripandet af sin tid och kärleken till sitt land förstått att bilda sig ett belt af nära sammanhängande ideer, dem hvarken npassioner eller motgångar för ett enda ögonblick förmått att rubba, och hvilka man sett honom efterhend såsom publicist. talare, diplomat och minister framställa, försvara, utbreda in :m pressen, på tribunen, i konseljen, samt omsider på ett ärofullt sätt realisera, så snart inflytelsen af hans namn blifvit lika mäktig som hans snille. Man läser stora tankar på denna breda och höga panna; på dessa ironiska läppar förakt för det alldagliga; i dessa lifliga ögon, framstrålande under tjocka ögonbryn, någonting af hans folks slughet; i hela hans gestalt denna lejonkraft, som Macchiavelli ville se hos sina statsmän. Ingenting som förifrar eller komprometterar sig; vänligt uttryck, en tillvinnande konversation, ett ansigte, som icke behåller spår af något bekymmer. Tid för allting. kort sömn, och hörsammande viljans bud, på spektakler, på konserter; högst fyra timmar använda att från en otrolig verksamhet ge hvila åt denna mäktiga tanke, som omsluter en hel nations öden. ; Hvad som karakteriserar hr Cavours politik. hvad som hufvudsakligen skiljer densamme från 1830 års skola, är dess dristighet. Lika litet som Englands statsmän, hvilka han synes ha tagit till mönster, blir Victor Emanuels minister någonsin förskräckt för frihetens öfverdrifter; han vet, att de äro nödvändiga. han tänker, lika med de; gamla. teologerna, att kätterier måste finnas inom staten likasom inom kyrkan. Hans ande blir ej skrämd af någon id6; han träder allting — djerft under ögonen: fatalismen för att förneka densamma. nöden och eländet för. att afvända dem, vapenlyckan för att frånrycka henne dess rätt. Ja, han vågar till och med, han, statsekonomen, finansmannen, den store godsegaren. monarkiens upprätthållare, att med kallblodighet undersöka den förfärliga konflikten emellan eganderätten och rättar i till arbete. ; Han