Aftonbladet – 22 februari 1860, sida 2

ekänner högt grundsatser, hvilka hos oss nses samhällsomstörtande och som brännnärkas med namnet socialism; han proklamear midt i senaten nödvändigheten af en ljupgående förbättring i massornas ställning och såsom ett oundgängligt vilkor för en sålan, det mest produktiva arbete och den mest ulmänt utbredda undervisning, Hr Cavour förenar med denna djerfhet, som ir så olik den franska liberalismens obeslutsamma, rädda och passiva skola och som tillvunnit honom den sympati hos folket, genom saknaden hvaraf Ludvig Filips ministrars poitik strandade 1848, en måtta, en urskilning vf hvad som låter sig göras, genom hvilken han ej mindre skiljer sig från den revolutionära skolan. Han ryggar ej för något spöke, men viker ej heller från sin bana för att följa någon synvilla. Genom sin förmåga att skarpt itskilja det verkställbara från chimererna förutser ban utgången med en förvånande säkeret. Just då OConnell firade sina största triumfer och Europa var bländadt af dem, förutsade han sakens slutliga utgång; han tvekade. ej att påstå, det föreningen mellan England och Irland aldrig skulle bli upplöst; han bevisade att irländska agitationen icke hade mer än en enda chance till framgång, nemligen om Englands krafter blefve uttömda genom ett utländskt krig; och detta pris vore för dyrt för föreningens upplösning. Under den stora striden 1845 rörande engelska spanmålstullens borttagande betviflade han icke, att den riktiga statsekonomiska grundsatsen skulle vinna segern öfver den mäktiga jordegarearistokratiens fruktansvärda motstånd, Under Guizots minister 1847 förutsade han den dagen, då allmänna opinionen skulle öfvergifva dem, som köpslogo om den parlamentariska majoriteten. Slutligen förespådde han år 1848 att yttersta följden af Junidagarne skulle blifva Louis Napoleon Bonapartes uppstigande på kejsartronen. Öfvergå vi från hans verksamhet såsom kritisk politiker till den såsom styrande statsman, så finna vi hos honom samma skarpsynthet och djerfhet. Hr Cavour, som var en förklarad kämpe för den strängaste lagbundenhet, och hvars tillgifvenhet för det engelska styrelsesättet hade ådragit honom den uttryckefulla benämningen mylord Risorgimenton, insåg omedelbart efter statskuppen hela dess betydelse och utsträckning. Han insåg att den gällde både 1830 och 1815 års systemer, att hela Europa skulle bli satt i rörelse, att sjelfständighetsoch nationalitetskrig skulle utbryta och att de europeiska staternas frihet skulle råka i fara. På samma gång som han framkallade och begagnade tillfälle att förlika Italien med de Napoleonska iderna, uppmanade han fördenskull den liberala oppositionen, att med honom upprätthålla grundlagen, och slöt med venstra centern det intima förbund, som allmänt kallas Connubio, (4 Febr. 18352). Lag n om pressförgripelser mot utländska regenter (Febr, 1852), handelstraktaten med Frankrike (April 1852), hvilka knöto de första banden mellan Victor Emanuel och Napoleon III, men hvilkas afsigt hr Cavour ej kunde fullständigt yppa för kamrarne, hans förbund med venstern och hans genomskådliga riktning åt en krigisk politik föranledde hans afgång ur regeringen (14 Maj 1852). En res, som han företog genom Frankrike och England, stadfästade honom i hans åsigter, så att när han åter kom till styret, undertecknade han den 10 December 1854 detta anfallsförbund med Frankrike och England, hvars djerfhet en österrikisk diplomat antydde, då han kallade det för ett pistolskott, aflossadt rakt i örat på Österriken. Det intryck, som underrättelsen om denna allians gjorde på de sardinska kamrarne, kam ej beskrifvas. Den kamp, som hr Cavour då hade att bestå, hör till det mest vackra, det. mest upplyftande, som den parlamentariska historien har att uppvisa. Den redan uppjagade opinionen förskräckes ytterligare, då utrikesministern ingifver sid afskedsansökning för att slippa underteckna traktaten. De talangfullaste, de mest omtyckta talare af högra sidan, och af den venstra, täfla med hvarandra i förbittring och uttala förbannelsen öfver grefve Cavour. De påstå honom ha iklädt sig ett förfärligt ansvar. En dylik traktat, så olämplig, så opolitisk, så oförnuftig, skulle ofeibart medföra statens ruin. Ett. dylikt krig skulle uttömma landetskrafter och öfverlemna det handlöst i Österrikes våld. Vi spara engelsmännens: blod på bekostnad af vårt eget — utropar man, och förespår bånfullt den sardinske ministern en ofantlig popularitet — — i England! Ett år hade knappt gått till ända förrän dessa sorgliga profetior erhöllo den fullständigaste vederläggning. Piemont, hela Italien intog på kongressen i Paris i grefve Cavours person en utomordentlig betydenhet. Den roll han på kongressen spelade, de händelser, som följde deruppå, äro allmänt kända. Sammanträdet is Plombieres tillhör deremot, icke offentlighe-ten. Så mycket anser man emellertid redan: nu, att från denna minnesvärda sammankomst: daterar sig enny epok i folkens historia och: en utveckling af deras rättigheter. I detta ögonblick synes grefve Cavour — återtagande sin plats, efter oerhörda svårigheters besegrande — utrustad med en nästan oemotståndlig makt. Uppburen af en popularitet, så mycket säkrare, -om han ej köpt densamma med något slags skrymteri; omgifven af motståndare, numera öfvertygade, nästan försonade; åtnjutande ett orubbligt för-troende hos sin konung, hvilken, likasom alla: visa furstar, förstår att göra skilnad på sina personliga tycken och sin konungsliga akt-ning; hedrad eller fruktad af främmande re-geringar; lika litet förvånad eller berusad af framgången, som tröttad af striden eller för-bittrad öfver långa. orättvisor — synes hr Cavour nu beherrska sig sjelf, likasom han beherrskat lyckan, Han har nu inträdt i dem lysande kretsen af stora statsmän. Hans öde han 8 LL a RR hane PK RV