Aftonbladet – 18 februari 1860, sida 2

verge, som förr var fullkomligt okändt för öderns folk, omtalas nu med vördnad vid jelfva Tiberns strand, och gondoliererna på Jenedigs laguner taga af sig mössan så ofta je nämna detsamma, för att icke tala om vardinien. som enkom för den orsaken skickat ss ett särskildt sändebud. Bonifacius. Men medan vi tala för Italien, tämpla vi ju mot Norge. Vi äro färdiga att ära allt för ett främmande folks frihet, på amma gång vi stå rustade mot ett annat olks, ett folk som sjelfva naturen bestämt ill våra bröder. Jag. Man måste främst af allt vara svensk! Bonifacius. Mn om t. ex. tysken främst f allt vill vara tysk och norrmannen främst f allt vill vara norsk, det kunna vi omöjlisen fördraga, utan just för det skola de anättas så mycket vi förmå. Af idel svensket försvaga vi den skandinaviska halföns craft och göra dess frihet till ett lättfånget syte i despotismens klor. Jag. Hur kan du våga påstå att vi gynna lespotismen? Du vet väl att kejsaren af Österrike blifvit alldeles ursinnig för det vi landat oss i Italiens angelägenheter. — Bonifacius. Det hjelper visst att förarga Österrike i söder, när man gläder Ryssland i norr. Jag. Du är tokig! Bonifacius. Ja visst, man kan bli galen för mindre. Widar. (Ilustr. Tidn.) Bref från Danmark. Köpenhamn den 13 Febi. Rotwitts plötsliga död, hvarom telegrafen för längesedan underrättat er, har åter kastat oss in i nästan alla desamma oberäkneligheter, som för tvenne månader sedan. I sjelfva verket är detta en sådan ödets vidunderliga tillskyndelse, att man är frestad deti. söka uppslaget till någoting i.en eller annan riktning alldeles afgörande, såvida eljest den lära är sann, att intet sker i denna verlden utan inre mehing och historisk logik. Rotwitt hade under de: två månader, han fungerat såsom ministerens chef, med en savoir faire och en hållning, som den svartaste afund icke bör kunna frånkänna honom, förstått att. gifva regeringens kinkiga ställning stadga och hela maskineriet en lugn och jemn gång; dettecknade sig som började redan den stora pluraliteten, åtminstone af alla mera sansade eller någorlunda försonliga, finna den nya styrelsen ganska passabel, det skulle måhända icke dröjt synnerligt länge ännu förrän man funnit den fullt ut lika förträfflig som dess föregårgare; man kunde ej förneka, att många af de initiativer, ministeren Rotwitt redän tagit, voro fullt tidsenliga och vittnade om en beslutsamhet och en viss energi, som man på länge ej sett; baron Blixens kortvariga, men determinerade uppträdande i Slesvig hade i allmänhet gjort härstädes ett godt intryck, om än man i vissa kretsar konseqvent gjorde sig till med att rynka näsan deråt och tala om teatereffekt och dylikt; nog af, sakerna gingo numera sin gilla gång, åtskilligt lofvade att det äfven skulle komma att så fortfara på ett vida bättre sätt än man å ett och. annat håll ifrån början velat tro, och sjelfva den så mycket omskrikna principen Berling höll gudskelof på att falla i glömskan, då — med ett enda slag allt ånyo rubbats och förändrats. Ni känner förmodligen händelsernas marsch, efter hvad tidningarne här på platsen i allmänhet berättat derom. Den förste, som H. M:t efter Rotwitts frånfälle vände sig till i fråga om bildandet af en ny minister, sedan Rotwitts kolleger hade ansökt om sitt afsked, var konferensrådet Madvig. Han lär hafva gjort detta specielt efter anvisning af några utaf de nyssnämnda kollegerna, ett råd, hvari de båda thingens förmän för öfrigt också skola varit eniga sinsemellan och vis-avis konungen. Det är att förmoda, att ni, med kännedom om detta, dock mindre noga känner hr konferensråd Madvigs politiska position för närvarande och jag anser mig derföre böra ett ögonblick härvid särskildt uppehålla mig förrän jag går vidare. Att hr Madvig är en utmärkt filolog, stor grek, ännu större latinare, är allmänt bekant; det är tillika kändt, att han äfven förr än nu försökt sig som statsman och att han förut en tid till och med varit minister, den tiden nemligen, då herrar professorer snart sagdt ansågos. som de enda riktiga ministerämnen i landet. Tyvärr är det emellertid nästan lika notoriskt, att hr Madvig som politikus gjort föga lycka och framför allt att han som sådan intet ögonblick kunnat höja sig öfver de allra segaste doktrinärers ståndpunkter, orubblig i en viss politisk grammatikas pedantiska reglor,. men blottad på allt hvad i statskonsten kallas vyer af praktisk habilitet. Då genom katastrofen den 2-Dec. professorspartiet så snöpligt befann sig kastadt åt sidan och en himmelsk vrede framkallade organiserandet af en formlig konspiration mot den Rotwittska ministeren från detakademiska skråets sida, ansåg Madvig tidpunkten vara inne att åter träda fram som en stor man, och i medvetandet af att som president för helstatsrepresentationen ega. en sublim auktoritet och en ställning, på hvilken Europas ögon voro fästade, beslöt han då att göra slag i saken. I en famös broschyr uppsteg han oförfäradt som representant för det alldeles ofantliga missnöje, hvilket förklarat fäderneslandet i fara och sig. sjelf permanent inom de allvar7 JIE VI ERAN BONE: PRERASENN