Aftonbladet – 18 februari 1860, sida 2

tagit löfte af Charles Darnay, att dennes verkliga namn skulle — såvida icke doktorn sjelf framdeles gåfve honom tillstånd att yppa det — förblifva en hemlighet dem emellan. Också visste ingen mennhiska, icke ens han: hustru, eller Lorry, det minsta derom. Nej, svarade Lorry på Husets, fråga. jag har förevisat det för alla, skulle jag tro. som nu äro här, och ingen har kunnat säga mig, hvarest denne markis S:t Evremond kar vara till finnandes. Som nu visaren på uret nalkades timman. vid hvilken banken plägade stängas, blef dei: en allmän rörelse bland de språkande, som nu alla vid bortgåendet passerade förbi Lorrys pulpet. Han höll fram brefvet med er frågande uppsyn, och monseigneur, förestäld af den och den komplotterande och förbittrade emigrantens person, kastade en blick på det; och monseigneur, i en annan komplotterande förbittrad emigrants person, kastad: ögonev på det; och så väl den ene som der andre, och den tredje som den fjerde, ock samt och synnerligen, hade någonting för smädligt att säga, på franska eller på engel ska, beträffande den oigenfinliga markisen. Nevö, tror jag — i alla fall en vanslägtande ättling — till den fine hofmannen, markis de S:t Evremod, som blef mördad. Jac har, gudilof, aldrig varit bekant med honom. En kruka, som rymde från sin post, för några dar sedan, sade en annan — en monseigneur, som hade blifvit förd ut från Paris med benen i vädret och halfqväfd i ett hölass. Smittad af de nya lärorna, sade en tredje, i det han genom sin lorgnett i förbigående kastade en blick på utanskriften; satte sig i ett spändt förhållande till sin onkel: öfvergaf godsen, när de tillföllo honom iarf. och gaf dem till spillo åt bondlurkarna. De lär: nog nu belöna honom derför, efter som han förtjenar. Hvad böfvelni skrek den högljudde Stryver. Gjorde han verkligen det? Är det e sådan gök? Låt oss se det der skändad: vämnet. Fan fare i en sådan karl!) Darnay, som icke kunde styra sig längre, ade sin hand på Stryvers axel, och sade: I