Aftonbladet – 18 februari 1860, sida 2

Jag känner karlen. Hvad böfveln! Gör ni det?. sade Stryver. Jag beklagarl Huru så? Huru så, herr Darnay? Huru kan nigöra den frågan? Hörde ni icke hur han burit sig åt? Kom icke med sådana frågor nu för tiden Men jag gör öndå den frågan. Då måste jag säga er ännu en gång, herr Darnay, att jag beklagar er. Det gör mig ondt, att höra er göra sådana besynnerliga frågor. Vi ha här en karl, som, smittad af den mest förpestade, den mest sataniska lära, som någonsin funnits i verlden, öfverlemnade sina gods åt menniskoslägtets värsta afskum, åt mördare och mordbrännare, och ni frågar mig hvarföre jag beklagar, att en man, som meddelar ungt folk undervisning, är bekant med en sådan gök? Nå väl; se här mitt klara och tydliga svar; jag beklagar er, emedan umgänget med en sådan persedel är smittosamt. Nu känner ni saken. Det var endast med svårighet som Darnay, påminnande sig sitt löfte till svärfadren, låde band på sig, och endast sade: Ni torde icke rätt förstå er på den ädlingens handlingssätt. Men jag förstår mig på att sätta er i klämman, herr Darnay, sade med dumdryg uppsyn Stryver, såsom jag strax skall visa er. Om den der karlen är en ädling, då förstår jag mig verkligen icke på honom. Hela honom från mig och säg honom det. Nikan också helsa honom från mig, att det verkligen förundrar mig, att, då han öfverlåtit sina gods åt mördarföljet, han icke också satt sig i spetsen för dem. Dock hvad säger jag ? fortfor Stryver, i det han såg sig omkring och knäppte med fingren, jag känner något till menniskonaturen, och jag säger er för sann, att I aldrig skolen få se en sådan der gök : töras anförtro sig sjelf åt dylika protegåer. a, lit man på det! Han skall alltid vända faran ryggen och ta till fötterna i god tid. Med dessa ord och en slutknäpp. med fingen aflägsnade sig Stryver pösande, under åhöarnas enstämmiga bifallsrop. Lorry och Daray voro nu lemnade ensamma vid pulpeten, edan alla aflägsnat sig. (Forts.)