Aftonbladet – 17 februari 1860, sida 3

hingar, så skulle den värda redaktionen snart köm i ma i tillfälle att klart inse huru utanläsningssysv emet i sin hittills vafande utsträckning är förderflig st, och således förnuftigtvis ej kan, ej bör försvaras. Finnas nu i hela denna skara inga sådana be rn, som i hemmet och genom en särskild, sorgfällig v .ppfostran erhållit en ömmare, mera grannlaga vård , så sr ej svårt att betyga, att ingen af dessa 100 : eller 150 kan, vid noggrann pröfning af en duglig exi minator, utantill läsa katekesen, så som den, med s kyl; vördnad för den himmelska sanningen, bör och läsas. Huru angeläget är det icke, att i ba mmets gifva Ordet denna höga färg, som ruldrig kunna utplånas, att lära de unga akta det. heliga et enda i profven beståndande, att, l5.ra dem i tron söka sin högsta uppgift, att så läg ga nycklarne till Guds rike i barnets hand, att det , icke framdeles borttappar dem på otrons, lustans , högmodets och den inbillade vishetens breda väg. Men detta vilkor för erhållandet a; det högsta i lifvet, huru uppfylles det vid barnets canklösa upprepande af kristendomens heliga läror? Alla de förutmnunnde, nattvardsprofvet undergårenide barn skynda att genomgå stycket, liksom jaga de,, liksom intagna a! en fasansfull fruktan att ej ostörda hinna till styckets slut. En del felar i bokstz,fven., en annan i meningen, en tredje kommer at sig midt i stycket, och n ej förr komma sig före, än Hiraren med boken i hand tillhviskar honom det förgätna ordet. Då går det åter löst såsom rinnande, vatten, i hvilket berörde lilla ord utgjorde liksom en slags fördämning. I skolan kommer dock lärjungen ej alltid så lätt in saken, som vid nattv ardsberedelseprofvet; ty der han mången gång för utanläsningen genomgå kränkande prof. Der måste han tidt och ofta, om han ej är utrustad med särdeles godt minne, läsa och omläsa stycket tio, tjugo till trettio gånger och öfver, hänvisad, under de bättre lottade kamrahån, till slkkamvrån; och när han efter det ösa idissland et vill åter försöka att blifva qvitt iexan och skammen, så händer det ofta, synnerligen om läraren är trött eller vid elakt lynne, att han vid felet at en enda bokstaf, som han vid lexans ande uteglömt, måste på nytt beträda skamyrån, eller ock stanna qvar i skolan, sedan de andra, lyckligare kamraterna, triumferande efter genomgångimmar, erhållit hemlof. s väl detta undervisningssätt i religiösa ämnen målsenligt och för lif och lefverne fruktbärande i on tid, sådan som den närvarande, med så många an ra tillfällen till förkofran i Ordet och vår Herres :Iesu Christi kunskap? .Jag Önskar icke, säger Luther, att mina böcker j användas längre än detta århundradet. Gud framdeles sända sina arbetare, såsom han alla tider har gjort. Och om sin lilla katekes, denna ännu äfven med siuv brister goda och gagneliga bok, hvilken han förklarade endast för en nödhjelpsbok, skrifver han: Det beklagansvärda tillstånd, hvaruti jag under nina visitationer sett folket vara, har tvingat mig tt utgifva denna katekes. O, min Gud, hvad har icke sett för elände! Folket, ja till en del socresterna hafva så ringa begrepp om kristendomen, att sag blyges att omtala det. Men huru skulle dölja det? De äro icke bättre än osjäliga djur. skolen I svara Kristus en gång, I, som af Gud fött edert heliga kall? I ären skulden till detta. e. Och emedan folket icke kunde läsa i bok, nödgades Luther föreskrifva socknepresterna, att de: skulle så länge uppläsa katekesen med samma ord,, att lärjungarne kunde fatta styckena i minnet. Så: uppkom utanläsningen. Så är utanläsningen af långkatekesen för mängden af barn icke endast en plåga, utan många, till mognare ålder komna, hafva uppriktigt erkänt, att de nom denna förståndslösa utanläsning och det hån, de i skolan i och för densamma varit underkale, beslutat att efter nattvardsberedelsen aldrig er öppna katekesen, och de hafva ock, ty värr, hållit ord. Illa var detia beslut, men värre är det dock, att desamma från deras skoltid fattat en sådan motvilja för kristendomens lära och lif, att de aldrig: bön och under Guds andas ledning vinnlagt sig om öppna förstånd, hjerta och sinne för den saligade nåden. Och hurudant är begreppet hos dessa i våra skaor fostrade utanläsningselever? Sedan många af i 7 å 8 år egnat tid och krafter åt katekesnliet utantill, så är begreppet hos dem ändå så itet väckt, att när lärarne, såsom pligten fordrar, prlöser stycket i flera frågor och i en annan form iv den som ofvan stycket finnes, så blifva de antinx alldeles svarslösa eller ock lemna de ett svar, gör läraren, om han är ömsint, nitisk och uppmycnet bedröfvad; ty ingenting är mera föroch h ertemördande än detta utanläsningssystem a ämnen. Ten en lärobok, invänder och, förmenar man, af t omfång, som vår nuvarande Yatekes med sina råk, kan inpräglas t minnet på temligen kort det barn, som kan Jäsa väl innantill. Man nar ock, att man kan läsa lika tanklöst innansom ut. ntill. : FRE Hvad det första påståendet angår, så sker inprägn af denna bok, såsom förut är sagt, för mängicn af allmogens barn under en tid af 7 a 8 år; och vad det andra förmenandet angår, så är det visrligen sannt, att barnet kan innantill läsa lika iwnklöst, som utantill. Ja väl! Men barnet kan ck. lika tanklöst uttaga svaret på lärarens fråga ur obeken, då den icke är ställd i frågor och svar, vo det kan upprepa ett i minnet inprägladt svar. (Forts. följer.) ka