Aftonbladet – 17 februari 1860, sida 3

in, och ånyo ut igen; anses troligen en dylik bokvänd tillställning, som den vid Fatburn nu ade, vara tillfyllestgörande för trafiken ch allmänhetens beqvämlighet. (Insändt.) Utanläsningssystomet. I den uppsats, vi här nedan meddela, har en erfaren prestman uttalat sina åsigter om det olämpliga och förderfliga i katekesutanläsningen. Man finner här en kyrkans man hofsamt men bestämdt uppträda emot de ytterlivet högkyrkliga doktrinerna i Svensk Kyrkotidning, hvilken nyligen med mycken salfvelse ifrigt sökt försvara ttanläsningsraseriet. Indaren följer här utanläsningssystemet till 3 källa, visar dess oförenlighet med Luthers cgen mening och med reformationens idd, samt huru detta system ej mindre från kristendomens än från förnuftets synpunkt är förkastligt. Vi hä så mycket hellre velat lemna plats åt denna läsvärda uppsats, som den afgifver ett vittnesbörd huru den ifrågavarande reformen icke blott är en sak, hvarom hela den svenska pressen, med det enda här ofvan nämnda undantaget, varit ense, en åtgärd, som Agardh och Rudensköld med snillets kraft och det insigtsfulla nitets värma förordat, utan ock ett numera af upplysta församlingslärare klart insedt och -djupt kändt behof. Några ord vid och ef.er genomögnandet af Svensk Kyrkotidning n:r 21 år 1859, i anledning af den deri yttrade mening, att, ifråga om den kateketiska undervisningen, all fast och säker kristendomskunskap med utanläsninningens bortfallande skall gå förloradn. Likasom i närvarande tid många och stridiga meningar om det gudomliga, det eviga, det enda nödvändiga, uppstå, så äro ock meningarne om sättet af den första religiösa barnaundervisningens meddelande föremål för olika omdömen. Den stora seger, som kristendomen för 3:ne sekler tillbaka vann öfver mörkret och träldomen, och som, genom bibelordet, öppnade för alla i tron vägen till Gud, hvarken lofvade eller kunde medföra ett movopolium på stillhet och en beständig frid i Guds rike på jorden. risti skepp på det Galileiska hafvet är en bild af heus kyrka härnere. Det är en farkost istorm. Det stormar inom och utom. Så är ock förhållandet med det rike, som Kristus stiltat. Men huru högt än hafvet må svalla — det är dock ingen fara; ty stormarna omkri.g skeppets bord bebåda icke död och undergång, utan ära ock Seger. Hvad de skiljaktiga meningarne om sättet att meddela den första religionsundervisningen angår, så kan, vil tanken på reformationens afceigt och protestantismens id, detta sätt icke alltid förblifva ett och mma. I fall det vore konstateradt, att inom vårt land; itanläsningssystemets vidsträckthet af ålder varit dt, man, under tidens lopp, kommit i erfarenhet f, att utanläsning af kristendomskunskapen utden största bristen i vår folkundervisninge och detta undervisningssätt är till eu betydande grad sen till den likgiltighet, hvarmed kristendomens i våra dagar af-mången betraktas och uppfatias, och att man icke kan hoppas, att se gudsfrukn och rena seder bevarade, utan att denna brist hjelpes,, så vore väl tid att i någon mån lemna märksamhet åt alla de kyrkliga och fosterländska som i detta mindre bearbetade ämne afgifvit rön, sina upplysningar, sina förståndiga, ändaenliga förslag. Bland de loford, som Kyrkotidningen tillegnar prestkonferensen i Norra Wedbo kontrakt af Linköpings titt, är äfven det, att konferensen, i fråga om den :teketiska undervisningen, hyser en, enligt redakens öfvertygelse, riktig åsigt, di den icke ogillar nläsningen, utan tvärtom synes klart förstå, att d hennes bortfallande all fast och säker kristenkun kap skall gå förlorad.. Tillståndet inom af utlandets kyrkor varnar oss tillräckligt för icke äfven i denna del öfvergifva vår gamla, goda -ming ...P Med all aktning för den högre akademiska lärdovo, äfvensom för det konservativa elementet i kyr n, nödvändigt i en upprörd tid — en tid af brådörtinde fart, måste vi dock, enligt mångårig erfahet och varm öfvertygelse, öppet tillkännagifva, den af den lärda Kyrkotidniogen här uppkastade ts synes mycket oklar och vid en blick på landets e!giösa och sedliga tillstånd mindre öfverensstämunde med god, kristlig ordning. Om denna sats vore grundad, så skulle en hvar, ov är begåfvad med godt minne och kunde sin kaj enligt ordspråket, som vatten,, om än för öfslö till förståndet, hafva en fast och säker kriomskunskap — och således ega det, som är vilret för en sann religiös öfvertygelse och st förtan, då deremot en annan; som har yttersta svået att lära sig uppläsa prosaiska stycken ordaint, ja, som aldrig, osktadt 7 å 8-årig träget and möda, kän lära sig längkatekesen utantill, ehuru r öfrigt begåfvad med klart begrepp och godt förvänd, skolle sakna säker och fast kristendomskunoch således vara skild från det, som utgör grunen för all kristlig bildning, emedan han ej kunnat ra sig katekesen utantill: Vore den gudomliga sanningen så beroende :af katekesens utanläsning, att med dennas bortfallande fast och säker kunskap skulle gå förlorad,, huru ga af landets barn, både i förflutna och närvande tider, skulle ej då midt i kristenheten vara hemfallna åt hedendomen, enär de aldrig kavnat lära g katekesen ordagrannt, såsom tusende exempel bestyrka! Att tvinga hela kristenhet ns evangeliska bildning och dermed äfven d.n allmänna menniskobildningen under en för alla tider oföränderlig skepnad, sådant är aldrig reformationens ide, aldrig protestantismens ädla mål. Sjelfva sättet att komma till en fast och säker kristendomskunskap är ingenting annat, än att genom bibelordet i hemmet, i skolan, i kyrkan bibringa barndom och ungdom en så öm, kristlig uppfostran, att kunskapen blir lefvande, så att icke blott förståndet emottager ljus, utan ock hjertat värma, förädling, förbättring, samt att denna kristliga uppforan icke, såsom hittills ofta skåt, slutar med föra nattvardsberedelsen, utan forsättes hela lifvet igenom. . Det är anden i Ordet, som under bön, en varm, innerlig bön, skall eftersökas — anden, som helgar h upplyser alla — lärda och olärda, rika och fattiga, lärare och lekmän. Till en fast och säker kristendomskunskap fordras alltså att under andens ledning söka ljuset i de heiiga skrifterna, med bön till Gad, med kärlek till stan, med försakelse af all jordisk lön, i beständig kamp emot mörkret, träldomen och ondskan, så att , vi, iklädde all Guds harnesk, må emotstå i den onda dagen och äll ting väl uträtta och beståndande olifvar, Det är framförallt emot katekesens vidsträckta tanläsning, som alla sakkunniga med rätta ifrat och ; det är mot dess mekaniska ruk, enär det för pokstafven förqväfver anden, som hvarje erfaren, kristig och upplyst lärare höjer sin stämma, om än svag och ohörd. dei t mn