Aftonbladet – 16 februari 1860, sida 1

MIalLyIDGTR I TEL DGUdIL 1UIPIaATIqLlUE torde icke vara svår att finna. Och utan att behöfva utgifva sig för någon politisk profet, kan man dock med: temlig visshet förutse, det genomförandet af en sådan åtgärd, hvars goda mening att lätta beväringsbördan vi visst icke vilja förneka, långt ifrån att vinna det åsyftade ändamålet, snarare skulle åstadkomma motsatsen samt inom kort, då man lärde sig inse dess rätta betydelse, föranleda ett lika djupt som rättvist missnöje hös den förorättade delen. : Huru mycket billigare och förnuftsenligare framstår icke å andra sidan den på rättvisa grunder fotade beväringsidns konseqventa genomförande, sålunda, att alla, såväl rika som fattiga, skola öfva sig för fäderneslandets försvar, isynnerhet hos oss, der öfningstiden i förbållande till andra ländersär så ringa! Och om regeringen äfven vid inbrytande krig icke tror sig behöfva alla fem klasserna, så torde det dock förefalla vida mindre tryckande för nationen, om de två eller tre yngsta klasserna helt och hållet upptoges, och de äldre finge slippa, än om en viss procent af alla fem utginge, och återstoden finge sitta hemma. Detta så mycket mera, som allmogen ofta gifter sig redan så tidigt som vid slutet af beväringsåldern. Äfven ur en arinan synpunkt är det nyttigt att håfva alla vapenförå män öfvade till krigstjenst — låt vara att de ej behöfvas till. den stående armens omedelbara. förstärkning — nemligen i-händelse af en landtstorms upprättande; ginge regeringens förslag igenom, så försvårades en sådan åtgärd i betydlig mån, emedan blott hälften åf befolkningen, och deribland just den yngsta delen, som ej behöfdes vid reserven, saknade vana vid sammanhållning och vapenföring. Vi tro oss dock ofvan hafva ådagalagt, att Sverge vid ett anfallskrig från Ryssland sannolikt behöfver all sin beväring, såvida ett verksamt försvar skall kunna åstadkommas. Nekas kan visserligen icke, att beväringsskyldigheten är en tung börda, men den måste bäras, såvida vi vilja förblifva en fri nation. Nekas kan ej heller, att ett betydligt antal befäl ytterligare erfordras, såvida armån skall kunna uppbringas till den storlek, som är nödvändig. Men vi tro att detta ej bör ske på det sätt, som nu är föreslaget. :Månne det icke finnes andra utvägar härför? Vi äro öfvertygade härom, fastän vi ej anse det höra till denna artikels uppgift att föreslå något sådant. För närvarande måste .visderemot tillråda :såsom vida fördelaktigare, att man håller sig vid det gamla samt låter alla, -som kunna föra vapen, öfvas i exercisen. Räcker befälet, om äfven nödtorftigt, till för 20,000 mans öfning, torde det äfven räcka för de 23,000 man, som enligt komitåns förslag skulle blifva approberade. Ansåge man denna styrka hkväl för stor, så vore det bättre att från exercisen befria de alltför klent växte, undermålige eller med mindre lyte behäftade på denna grund, men bibehålla dem vid krigsfall för de förrättningar utom striden, der de kunde begagnas, än att tillåta någon friköpning. Må vi nu slutligen skrida tillgranskning af den föreslagna beväringselit-inrätiningen. -Äfven i afseende på densamma vore det i högsta grad orätt att vilja misskänna regeringens goda mening, att utan statens betungande med nya utgifter fylla ett länge kändt behof af ökadt underbefäl för armåen, äfvensom att göra detta på ett sätt, ,som öfverensstämmer med en populär ide, nemligen att taga nämnde befäl ur beväringens egna leder. Men å andra sidan kunna vi tyvärr icke neka, att få af regeringens förslager synts oss vittna om så ringa förtänksamhet samt varit så föga egnade att vinna det åsyftade ändamålet som deita. Det är sannt, att armån, om den skall gåi fält till den styrka som är behöflig, erfordrar mycket mera befäl, än som nu finnes. Men månne denna befälsbrist är så stor, om armen blott skall uppbringas till den mindre fältfot, som krigsstyrelsen i sina mobiliseringsförslager ansett möjlig att åstadkomma? Rangrullan och Stjernsvärds tabell utvisa att fullt befäl finnes för 50 fältbataljoner af infanteriet efter 15 officerare pr bataljon, samt derutöfver en tillgång af 2 å 300 officerare för depotbataljonerna ; äfven kavalleriet och artilleriet äro nödtorftigt försedda med befäl; de officerare, som afgå för staber och i andra befattningar, torde i någon mån kunna anses ersatta genom de afskedade, som förbundit sig att tjena vid depoterna. I alla händelser skulle bristen på befäl i främsta rummet gälla officerare och äldre underofficerare, då elitinrättningen blott bjuder på korporaler och några mindre erfarna underofficerare. Man säger äfven att bristen på beföl ör irdeles känbar vid vapenöfningarne i fred, särdeles vid andra klassens öfningar tillsammans med stammen. Men månne icke denna brist i främsta rummet härleder sig från det sätt på hvilket dessa öfningar äro anordnae. Den vid sistförflutna riksdag beslutade förlängningen af beväringsexercisen från 12 dagar till 30: är utan tvifvel det vigtigaste steg framåt i afseende på försvarsväsendets utveckling, :som blifvit taget sedan 1812, då beväringsinstitutionen infördes. Äfven besagde exercistids fördelning på tvenne år måste, så tryckande den än må vara i glest bebodda trakter, hufvudsakligen till följd af dep ofta tidsödande framoch återmarschen) likväl ur ,militärisk synpunkt betraktas som en högst väsentlig fördel. Om nemligen den beväringsskyldige tillätes att på ett år fullgöra sin pligt, .så kunde han under denna tid visserligen uppdrifvas till en viss färdighet, men bortglömde sedan förmodligen hastigt hvad han lärt, sig sjelf och staten tillringa båtnad. Men nu måste han ihågkomma och andra året åter genomgå hvad han första året lärt, till följd hvaraf man kan anse, att detsamma åtminstone så pass mycket innötes, att det sitter qvar under beväringstiden. Hvad som i främsta rummet förmådde sist församlade ständer att lemna sitt bifall till Ce be I FR NR br AR i Nr et mA Fr hy AA 2 DD RR