Aftonbladet – 16 februari 1860, sida 1

aterlgen mast upptagas ar kompanlexercisen, hafva blott några få timmar blifvit öfriga för den maktpåliggande bataljonsexercisen. De, som icke ingingo i de 45 procenten, blefvo aldrig sammanslagna med stammen. Hvad kan nu skälet vara till ett sådant bortfuskande af en lika nyttig som nödvändig åtgärd? Som vanligt: den gamla slentrianens motstånd mot allt nytt, om det än är aldrig så praktiskt. Man har förebragt, att stammen genom ett allt för konseqvent genomförande af sammanslagningen skulle försämras, att dess hållning skulle gå förlorad och ftamförallt dess exercis förderfvas. Denna vackra och välljudande handgevärsklappning och denna prägtiga pli, som si länge utgjort våra I veteraners stolthet och ! rnämsta föremålet för deras verksamhet, st: le ändtligen nödgas gifva vika för ett or aisationsförhållande, som är så nödvändig rör armens framtida brukbarhet!: Quel hor 1! ERA Det är tydligt, at när man sålunda på mötesplatserna bildar ett stamregemente och ett beväringsregemente, det befäl, som egentligen är beräknadt blott för det förra, omöjligt kan räcka till för båda. M:n om man nu toge sig före att genast från början af mötet sammanslå bida -delarne ochfördela beväringen på stamkompanierna, såsom 1849 på Axevalla, så att de bildade ett ekonomiskt och disciplinärt helt; månne detta icke skulle vara mera öfverensstämmande med :beväringsinstitutionehs anda och framförallt : med den vid Iinbrytande krig nödvändiga fältorganisationen, och månne man ej då skulle hafva tillgång på befäl? Om man nu ändtligen ville rädda stammens kompaniexercis undan förstörelsen, så kunde man ju de första dagarne låta den ölva sig särskildt och målskjuta, under hvilken. tid äfven beväringen finge genomgå det förra året inlärda, men sedan så fort som möjligt sammanslå båda -delarne i bataljon, hvilket alltid blir hufvudsaken. Stammen hade i alla fall 6 dagar öfver att ytterligare tvertuera sig på. Vidtages nu denna tgärd, hvars fördelar, fastän här alla icke uppräknade, likväl äro så ögonskenliga, att man med det snaraste bör kunna hoppas på dess utförande, så föreställa vi oss, att den öfverklagade befälsbristen ingalunda blefyve så stor, att den rättfärdigade en så genomgripande mesyr som den föreslagna elit nrättningen. Men antag att nu så äfven vore. fallet, att verkligen mera befäl behöfdes, så fråga vi: hvad får man för ett befäl genom dessa eliter? Den indelte rekryten skall exerceras 84 dygn, fördelade på två år, innan han approberas till soldat! Beväringseliten exercerar första året 15 dygn, andra året 30 dygn, således tillsammans 45 dygn; härefter kan han tredje året blifva befordrad till korporal, ja nästa år, efter ytterlgare 15 dygns exercis, till och med till furir, om han underkastar sig en liten examen och för öfrigt ådagalägger duglighet och ordentligt uppförande. Efter tillsammans 60 dygn kan han följaktligen bli underofficer, då denindelte rekryten måste använda 84 dygn för att blifva soldat! Vore det ej rakt af vida bättre, att låta beväringen öfvas af indelta soldater än af ett sådant, alltför torftigt underbefäl? Och äridet skäl att för ett sådant befäl underkasta sig den stora olä enheten, att nationens halfva manliga befolkning blir oöfvad i vapnens bruk? Och månne den återstående hälften på sådant sätt blir bättre öfvad än förut, som förslaget åsyftar? Dessa frågor torde: ej vara svåra att besvara. Den finansiella sidan af saken synes dock ännu äfventyrligare. -Besagde elitinrättning skulle enligt komitens beräkning årligen kosta 303,000 rdr rmt. Men för denna ganska betydliga summa kan man i väsentlig mån förstärka indelta armåns befäl. Exempelvis må följande beräkning tillåtas: 100 kaptener å 1000 rår — 100,000 rår. 100 löjtnanter 750 — 75.000 100 underlöjtnanter 500 — 50,000 130 underofficerare 300. — 45.000 300 korpraler 100 — 30,000 750 befälspersoner för summa 300.000 rdr. Detta är nästan fullt befäl för en tredje fältbataljon på hvarje regemente. Nu frågas: finnes det någon jemförelse emellan attå ena sidan hafva detta examinerade, bepröfvade, pålitliga och till större delen bildade befäl att tillgå, samt å andra sidan 1200 klena beväringskorpraler eller furirer och 3600 några veckor mera än de andra exercerade beväringsynglingar? Vi våga tro, att krigsstyrelsen sjelf icke länge skulle tveka i valet mellan dessa :båda alternativer. Äfven en annan omständighet synes vederbörande alltför litet tagit ibetraktande vid den nya planens uppgörande, nemligen bondeståndets, högst sannolika obenägenhet mot densamma. Man känner mer än väl det missnöje, som två-års-exercisen förorsakat hos besagde stånd. — Och likväl vågar man hoppas, att årligen 1200 ynglingar frivilligt skola anmäla sig till 5 års exercis, hvarafett är 30 dagar i stället för 15, och detta för en sådan ringa penning som de 100 riksdalerna. Om man känner den svårighet, med hvilken redan nu de ynglingar erhålla tjenst, :sona ;befinna sig i bevärings-exercis-åren, så kan man taga för gifvet, att högst få, om ens någfa, skola begagna sig af det erbjudna tillfället till vinst. Dessa skulle åtminstone vara de aldrafattigaste, och att göra dem till befäl öföer de andra torde sannolikt väcka stort missnöje. Äfven i detta hänseende måste man således anse elit-idn misslyckad. Vill man verkligen ur beväringens egnalever anskaffa bristande befäl, så torde den en. da praktiska utvägen derför vara, att upphäfva legorättigheten samt derigenom visserligen å ena sidan nödsaka de mera bemedlade att personligen fullgöra beväringspligten, men äfven å andra sidan för den öppna en ny bana och en utsigt till befordran, som gjorde bördan mindre oangenäm för dem sjelfva och nyttigare för fäderneslandet. Hos befäl bör icke allenast finnas den maktfullkomlighet,