Aftonbladet – 15 februari 1860, sida 3

UUSLEITET. Men det är omöjligt att för närvarande få penoingar, s ger man, då det är kändt att penningar kunna placeras mot mycket högre ränta. Härom är det omöjligt att absolut bestämma något, och jag vill ej uttala någon bestämd förmodan i detta hänscende eller gifva någon moralisk garanti för att den inhemska upplåningen skulle inbringa mycket; nen förhållandena synas likväl ej antyda, att saken är hopplös. Det har visat sig, att temligen betydTliga sommor kunnas upplånas sunder dessa ären. Stockholms stad har till exempel upptagit ett Iån på 1,100,000 rdr äå 5 procent för vattenledningen, som ej får uppsägas förr än om 10 år. Vidare äro i bankerna innestående på deposititions och löpande äkuing 18 å 19 millioner. Det erkännes obetingadt, att dessa medel till största delen äro sådana, som ej skulle söka -statsobligationer, utan som, hållas i baukerna för att vara rörliga och lätt disponib.a, men någon del deraf torde dock vare insatt af såduna personer, som göra afseende på räntan och säkerheten och som ej vilja placera dem i inteckningar, för att slippa dermed förenade omgångar samt vel och vård af dokumenter. Blott en liten del af förenämnde summa skulle förslå. Vidare skulle banker finna nyttigt att placera någon del deraf till reservoch grundfond i statsobligationer. Slutligen rill jag nämna ett förhållande af ännu större vigt. Våra allmänna kassor, hvilka för. sina fonder hufvudsakligen afse säker placering och bestämd ränta, innehafva ganska betydliga belopp. Enligtaf finanskomiten lemnad upplysning, ega de kassor, som granskas af rikets ständers revisoror, 30. millioner rdr, och lägges härtill andra allmänna och kommunala kassors samt :sparbankernas medel, så uppkommer en totalsumma af 104 millioner. I förbigående vill jag här nämna, att de i sparbankerna deponerade medel på några och tjugo år, nemligem från 1834 till 1857, hafva vuxit från 2!, till 26 millioner, hvilket är: ett högst tillfredsställande bevis på, att sparpenningar samlas af vår arvetsklass och att den ej helt och hållet ger efter för den ögonblickliga njutningslystnaden. Äfven af dessa behållningar skulle väl någon del kunna blifva. placerad i statsobligationer. Det är för öfrigt icke fråga om att begagna denna utväg i vidsträcktare mån, utan blott om att medgifva dess användande. Ställningen kan ju blifva förbättrad och erbjudaöfverskotter, som det vore nyttigt att uppsamla. Derföre borde tanken härpå ej lemnas åsido. Om ej denna tidrymd begagnas, så vet jag ej när någon bättre skall begynna. Just nu är å bane ett stort nätionelt företag, för hvilket penningar indragas från utlandet och spridas öfver landet i tusende små kanaler. Då bör det just finnas för dem någon utväg att åter sammanflyta till en punkt, så att de ej användas till mindre nyttiga ändamål. Emot sättet för upplåningen har man invändt, att det vore oriktigt dela den i utoch inländsk, och att derigenom skulle uppstå kollision. Men de olika obligationerna skulle finna olika marknader: De svenska kunna ej konkurrera med dem, som löpa utomlands. Den utländske löngifvaren hvarken behöfver eller kan vara okunnig om de inländska obligationernas tillvaro, men jag förstår ej att han skulle vara rädd för dem, men väl, om man utsläppte flera obligationer på den utländska marknaden. Att, såsom hr Schwan föreslagit, sammanbinda den utländska med den inhemska upplåningen, så att de utländska obligationerna skulle hållas tillhands inom landet, anser jag olämpligt, ty antingen skulle dessa obligationer blifva så begärliga här, att de droge för mycketpenningar från näringarne, eller ock skulle det kunna hända, att de ej funne aågon afgång, och då skulle detta verka störande på dessa pappers kredit utomlands. Då presidenten Åkerman var ute för att negociera jernvägslånet, sätte de utländska lånegifvarne just i fråga deltagande inom landet i lånet, men hr Åkerman var nog klok att afböja detta af farhåga att bristande begär här skulle väcka obehaglig uppmärksamhet i utlandet. En underafdelning af K. M:ts förslag i afseende på det inhemska lånet är frågan om bankens. delagande uti detsamma. Deremot har blifvit invändt, tt om banken finge obligationer, som icke hade kurs den utländska marknaden, så skulle ändamålet d bankens deltagande i lånet vara förfeladt. Det medgifves också, att om banken erhölle endast dessa nbligationer, vore de visserligen mindre tjenliga, men X. M:t har derföre också föreslagit, att banken skulle Fga 4 millioner af det utländska lånet, och det blir 1å af ingen vigt för bankens säkerhet, om någon del de innehafvande obligationerna äro inhemska. jauken har under 30 år icke alls behöft anlita en iylik reservfond, och ehuru det är nyttigt att den år en sådan och att början -med dess bildande göes, synas dock 4 millioner af ett lån, som har kurs utlandet, vara fullt tillräckligt, synnerligast som, Im den, emot förmodan, skulle behöfva anlitas, det .eke gerna är möjligt att på en gång realisera en större summa än 4 millioner. Ur andra synpunkter ore åter de inhemska att föredraga, dels såsom emnande något högre ränta, dels derföre, att de i vanken finnas tillhanda för den inhemska penningnarknadeny om ställningen skulle förbättras. Herr Åkerman har förut föreslagit en dylik operation, i vida större skala, och det. måste förundra, att han au hyser tvekan i afseende på ett så obetydligt belopp som 2 millioner. Derföre, om man än skulle anse ställningen för igonblicket mindre gynnsam för en inhemsk uppiåning, borde man. dock icke skjuta hela förslaget från sig, utan göra ett försök, öfverlemnande åt ciksgäldsfullmäktige fakultativ rätt att handla efter omständigheterna; hvarföre också K. M:t redan föreslagit, att ji nödfall en tillfällig upplåning skulle unna ske, för att sedan förvandlas till konsoliderad kuld. En annan utväg vore, att afsluta det utändska lånet till belopp af 25 millioner samt uppIrsga åt fullmäktige, att medelst de tillgångar, som senom den inhemska upplåningen kunde åvägayringas, uppköpa obligationer af det utländska låuet och på detta sätt minska statens utländska skuld. Det återstår nu att skärskåda det. väckta förslaget att man förskottsvis skulle upptaga en större samma in som för närvarande behöfves. Det måste dervid rörst anmärkas att olika tankar råda angående användningen af den ifrågasatta summan. Hr Renström har föreslagit att man skulle använda den till uppköp af utländska obligationer, men det skulle väl synas bra besynnerligt, om Sverge presenterade sig på den utländska marknaden på en gång såsom säljare af egna obligationer och köpare af främmande; detta skulle väl häntyda på att vi ej ansåge våra sgna säkra, och hr Renströms förslag vill jag således ej biträda. Hr Schwan tycktes nu vilja låta obligationerna blifva inneliggande, men i sin motion hade han föreslagit, att hvad som borde upplånas utöfver de enligt hans beräkning, till jernvägarne erforderga 27 millioner rdr borde användas till att med lån understödja de nödställda. fastighetsegarne. Detta sednare vore visserligen mycket nyttigt, men borde ej sammanblandas med jernvägsupplåningen. Att pu indrsga penningar från utlandet och sprida dem inom landet för att om några få år åter ovilkorligen indraga dem, vore ej nyttigt. Det tredje säitet är det: af hr Bildt m. fl. föreslagna, att man skulle blott nominelt: göra ett lån, men i sjelfva verket låta obl 3 sationerna ligga. Betänkligheterna mot upplåningeu äto af utskottet redan anförda, och jag skall ej upprepa dem. Jag skall emellertid i korthet genomgå de förmenta fördelarne. Man har sagt att landets kredit bättre bevaras, om det på en gång upplånar örre summor, och man har äberopat ett exempel på att Belgien ej lånar blott för dagen. Men detta exempel är ej särdeles olikt det här af utskottet tillstyrkta lånet, hvilket ej heller är något plotter, utan uppgår till jemnt så mycket som behöfves under den tid det skall användas, på samma sält som Belgien upptagit lån till 1862. För öfrigt har man i Belgien