Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 2

Från sina tarfliga hushållsbestyr, från sina barn, från sina på bara golfvet liggande, utsvultna och nakna åldringar och sjuklingar, rusade de ut med utslaget hår, upphetsande hvarandra och sig sjelfva till ursinighet med de vildaste skrän och åtbörder. Skurken Foulon fångad, kära syster! Gubben Foulon gripen, min dotter!s Och så rusa ett tjog andra in ibland dessa, slå sig för bröstet, slita sig i håret, och tjuta: Foulon lefver än! Foulon, som hade sagt det svältande folket, att de kunde äta gräs! Foulon, som sade min gamle far, att han kunde äta gräs, då jag inte hade något bröd att ge honom! Foulön, som sade åt min gosse, att han kunde suga på gräs, när dessa spenar voro uttorkade af svält! O Guds moder, denne Foulon! OQO himmel, hvad vi lidit! Hören mig, min döde gosse och min arme far: jag svär knäfallande på dessa stenar, att jag skall hämnas er på Foulon! Männer, bröder, unga karlar, låten oss se Foulons hjerteblod! Gifven oss Foulons hufvud! Gifven oss hans hjerta, hans kropp, hans själ, och gräfven ned Honom i jorden, så att gräs må växa upp ifrån honoml Med sådana rop stormade skaror af qvinnor, försatta i blindt raseri, omkring på gatorna, rifvande och klösande sina egna vänner, till dess de medvetslösa nedsjönko i konvulsiviska ryckningar, och af sina anhöriga bland karlarna räddades från att bli ihjältrampade. Oaktadt detta vilda tumult förlorades icke ett ögonblick — icke ett enda ögonblick! Denne Foulon befann sig i stadshuset, och nan kunde gå miste om bonom. Skulle aldrig ske, så länge Sankt Anton hade något medvetande qvar af sina lidanden, af de oförrätter, det hån han fått erfara! Beväpnade män och qvinnor utströmmade ur qvarteret med sådan fart, och ryckte med sig äfven len sista dräggen af dess invånare med sådan