Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 2

det, ändamålet, att sjelfva ätill en börjanäfå uppställa en fråga. Er Hvad är väl orsaken dertill, att mellersta Italiens stater så enigt sluta sig till Sardinien, att hvarken Toscana, Parma, eller Romagna vilja bilda särskilda småstater eller tillsammans ett nytt konuvgarike, utan framSrallt vilja förenas med Sardinien? Jo det är helt enkelt derföre, att hvarje italienare vet, känner och förstår, att Sardiniens regering och folk uppriktigt och oåterkalleligt beträdt den politiska frihetens och framåtskridandets bana, att de ohjelpligt brutit med detta prestvälde, som utgjort Italiens nesa och förbannelse och hittills qväft den nationella friheten i dess spädaste brodd; derföre att det konstitutionella och parlamentariska systemet der blifvit så rotfästadt, att det icke mera kan rubbas och att under dess hägn nationalandan med hvarje dag lyfter sig, de andliga och materiella hjelpkällorna ökas tillika med folkets förtroende till sig sjelf och kärlek till sina institutioner. Tror man, att det fanns någon den ringaste lust hos mellersta Italiens folk att införlifvas med konungariket Sardinien före detta lands pånyttfödelse, eller att de icke hellre skule bilda små fria duodesstater, än att införlifvas t. ex. med Neapel eller med Kyrkostaten under dess nuvarande styrelse? Eller om prelatpartiet och jesuitligan efter krigets slut åter skullecha kommit till makten uti Piemont och omstörtat dess frihet, tror man icke, att mellersta Italiens folk då skulle skattat sig lyckligt att kunna få använda sin sjelfbestämmelserätt på det sättet, att det ok, de afskuddat sig, icke blifvit utbytt emot ett annat, och att de bevarat den fria författning de, om ock med Sardiniens bistånd, hade lyckats gifva sig? Vi ha flera gånger haft tillfälle att visa, att det finnes en viss analogi i ställning mellan Sardinien och Sverge. Men för att Sverge skall kunna spela Sardiniens roll i Norden fordras en politisk pånyttfödelse i vårt land. Regeringsmakten i vårt land skulle klart fatta sin uppgift och folket genom den starka påtryckningen af en kompakt och oemotståndlig opiniou göra slut på det närvarande oefterrättlighetstillståndet, som vållar obestånd och förlamning, nedtrycker nationalandan och hämmar lifskraften. Reser sig Sverge ur detta politiska förnedringstillstånd, afskuddar det beslutsamt det junkeroch prestvälde, hvilket trycker nationen såsom en mara, så skall äfven den domning, som en tid uppenbarat sig inom särskilda områden af vårt nationella lif, försvinna; nationalandan skall böja sig med en större kraft än den någonsin gjort sedan den tid då Sverge spelade sin stora roll i verldshistorien, och Sverges anförarskap i norden skall då vara lika gifvet, som Sardiniens är det i Italien, utan att det behöfver bli det ringaste tal om kränkning eller ingrepp i någons rätt, då nordens enighet bygges på den säkraste af alla politiska grundvalar: verklig folkfrihet. Men så länge den dagen icke randats, så länge vi dragas med en folkrepresentation, der junkrar och prelater ega det öfvervägande inflytandet och kunna omintetgöra de folkvalda ombudens bästa bemödanden, torde man kunna ha skäl att anse norska folket handla både i sitt eget och i svenska folkets verkliga intresse, om det söker bevara sin demokratiska grundlag alldeles oförkränkt, om deticke ven i den ringaste sak gifver efter för junkrarnes och prelaternas lätt förklarliga lystnad att få ett finger med i denna Grundlov, som så länge varit dem misshaglig för det vådliga exempel den ger oss, att ett närbeslägtadt folk kan ha en god styrelse och lugnt utveckla sig utan hvarje tecken till pohtiskt junkerdöme och prelatvälde. . Den, som vill ett verkligt och varaktigt politiskt närmande mellan nordens folk; han skall icke ifra emot Norges frihet och sjelfständighet, utan han skall ifra och agitera för svenska folkets emancipation från junkrar och prelater.