Aftonbladet – 14 februari 1860, sida 2

Men hur i all verlden kan man sätta Italiens sak och norska frågan i samma förhållande? Huru kan man känna någon förundran öfver, att män, som nitälska för Italiens enhet, på samma gång söka stäfja norskhetens isoleringsifver? Dessa båda sträfvanden ha ju ett alldeles motsatt mål. Om man intresserar sig för Italien just derföre, att de särskilda landsdelar, som der söka vinna sin frihet, icke i främsta rummet häfda sin provinciella betydenhet, utan att enskildheterna tyckas vilja uppgå i det stora hela, så att alla, med åsidosättande af småaktig fåfänga och afund, synas vilja förena sig om en fana, en regering, en statsförfattning, såsom vilkor för möjligheten att ernå politisk och borgerlig frihet — hur kan man då annat än känna förundran och ovilja öfver de norska sträf. vandena i ståthållareskapsfrågan, som endast gå ut på isolering och splittring 2 Så ha vi hört en och annan person yttra sig, och så ungefär resonnerar en insändare i dagens nummer af Stockholms Dagblad. Vi skola ha det nöjet att i största korthet besvara de gjorda frågorna, och anhålla f mn NN re ng va (TSE ÄNASNNNNSESSASEAEASASENA TT SR