Aftonbladet – 10 februari 1860, sida 3

Till och med sedan han hade öfvertygat sig, att han verkligen var vaken, erfor Lorry för några ögonblick en wirrig ovisshet om icke den försvunne skomakaren kunde vara en drömbild, skapad af hans egen fantasi. Ty såg han icke lifslefvande för sina ögon sin vän i hans vanliga drägt och öfriga yttre menniska, och sysselsatt såsom vanligt. Och kunde han i allt detta spåra minsta tecken till, att den förändring, som så högligen förbluffade honom, verkligen hade egt rum? Detta var nu endast en bastig tanke under första ögonblicken af hans öfverraskning och förvirring; ty svaret låg nära till hands. Om alltsammans endast hade varit en dröm, huru hade då han, Jarvis Lorry, kommit hit? Huru hade han kunnat insomna i sina kläder på soffan i doktor Manettes mottagningsrum, och nu stå och grubbla på alla dessa saker och ting här utanför doktorns sängkammare, så bittida på morgonen? d Inom några få minuter stod miss Pross hviskande vid bans sida. Om han ännu hade haft minsta tvifvel i behåll, så skulle hennes ord ovilkorligen hafva skingrat det; men hans hufvud hade nu hunnit bli fullkomligt klart, och han hyste icke mer något sådant. Ians råd var nu, att de skulle låtsa om ingenting, till dess den vanliga frukosttimman kom, och då emottaga honom såsom om intet ovanligt bade tilldragit sig. Om det visade sig, att hans själsförmögenheter vore fullkomligt orubbade, så ämnade Lorry varsamt försöka, att genom en ordentlig Konsultation vinna de upplysningar, som han var så angelägen om att erhålla. Sedan miss Pross förklarat, att hon i allt ville rätta sig efter hans anordningar, sattes planen med all omsorg i verkställighet. Som nu Lorry hade haft god tid att putsa sig på sitt vanliga metodiska vis, så infann han sig