Aftonbladet – 10 februari 1860, sida 3

norrmännen, som tyvärr icke sällan förekomma. Kan man tänka sig något mera haltlöst påstående, än att norrmännen, derföre att de upphäft ståthållarembetet, söka utplåna alla spår efter föreningen med Sverge? Den omständighet, att Sverge och Norge styras af en gemensam konung, skulle således icke utgöra ett spår af förening? Talaren fortsätter: Vill Norge icke längre någon föreving med Sverge, må det örligt uttala det ordet. Jag frågar, om sådana yttranden äro ärliga och värdiga en medlem af representationen... Med all högaktning för den ärade ledamotens kända, i allmänhet liberala tänkesätt, tror jag att han icke nog besinnat sig, innan han fällde sistnämnde yttrande, ty det kan icke med ärlighet sägas, att norrmännen, genom beslutet om ståthållarembetets afskaffande, uttryckt någon ovilja mot föreningen ned Sverge. Vidare utlåter sig talaren: Ty svenska folket lefver ännu i den föreställning at vi förvärfvat Norge i ersättning för Finland och Pommern. Det var samma ungdomsdröm, i hvilken mången med mig insöfdes af det jubel, som gick genom land och olk öfver segertidningen om Norges förening 1914 med Sverge. Man skulle knappt tro det, men massan af vårt folk lefver ännu i den drömmen. Jag tar mig friheten förklara, att lenna fras är I hög grad inexact, för atticke äga något annat, Jazs betviflar icke att den ärade ledamoten sjelf i sin ungdom haft en sådan föreställning om föreningen som han beskrifvit; men det bevisar ju ingenting annat, än att han den tiden ej tagit kännedom af det afslutade föreningsfördragets natur, som han för öfrigt än i denna stund, enligt hvad vi se, icke tyckes hafva rätt uppfattat. Vi hafva alla varit vittnen till den kategoriska vederläggning af hans uppgift, som i afseende på det svenska folkets tänkesätt innefattas i bondeståndets nyligen fattade beslut, hvarigenom hr Dalmans motion blifvit utan föregången votering lagd till handlingarne, sedan en stor pluralitet yttrat sig emot motionärens förslag. Till hvar och en, som befattar sig med denna fråga och möjligen skulle vara fallen att lyssna till sådana jagra ord och sväfvande fraser som den nyss anförda, hemställer jag då, om det kan vara rätt att låta bestämma sig af hvad den värde taaren i presteståndet och någon större eller mindre del af svenska folket kunna hafva drömt i sin ungdom, och om man icke heldre bör, fullt vaken, bedöma en sak, som gäller, icke den svenska nationens inre angelägenheter, utan dess förhållande till brödrafolket. Slutligen heter deti oftanämnda anförande: Norge känner icke rätt Sverge. Det vill icke någon förtrycka; hvarken det folk, som vandrar under Italiens milda himmel eller emelan Norges snöiga tjellar. Men det har skyldigheter emot sig sjelf och fordrar af andra aktning för bestående rättigheter. Ibland dessa räknar det bestämmelsen i 14 af norska Grundloven, som innefattar ett bestämdt uniopelt förbållande och hvars upphäfvande dessutom strider emot 112 i samma lag, emedan det motsäger dess principer och förändrar dess Aandx. Jag tror icke att svenska folket i allmänhet, om det underrättas om sakens verkliga förhållande, skall mer än bondeståndet hålla på det norska ståthållareembetet, så mycket mindre som alla de, hvilka yttrat sig i frågan, erkänt lämpligheten afsjelfva beslutet om detta embetes upphäfvande, ehuru ett särskildt motiv eller en arrigre-pensge hos en del af dessa talare föranledt den önskan, att beslutet icke måtte vinna konungens sanktion. När man sålunda vid granskning af de två yttranden, som nu blifvit af mig vidrörda, finner, hurusom det ena stödjer sig på moiver, stridande mot den praxis, som gjort sig gällande i afseende å den positiva statsrätJen, sådan denna blifvit etablerad genom de aktiska omständigheterna i Europa, och det andra vederlägges af verkligheten och all sund logik, tror jag att man icke kan stanna i mer än en mening om saken. Men härmed är måhända icke afvisad den opinion, hvars tillvaro ieke kan förnekas, att orrmännen i andra frågor med Sverge gått ör mycket nogräknadt och stundom småakktigt tillväga. Jag tror att detta tillfälle icke vör lemnas alldeles obegagnadt för att taga betraktande i.hvad mån man kan hafva rätt tt göra norrmännen tillvitelser i nämnda häneende. Men jag tror ock att man icke kan vilda sig ett fullständigt begrepp härom, utan utt kasta. en blick på verldshändelserna vid len tidpunkt, då föreningen mellan Sverge ;ch Norge trädde i verket. Vi veta alla, mina herrar, att efter den första franska revoutionen spridde sig ett häftigt begär efter större rihet uti institutioner och sociala förhållan!en hos de flesta folk i Europa: i Tyskland ;ch England ej mindre än i Frankrike jelft. Det är äfven bekant att, i följe med Napoleons segrar, som gåfvo honom herraräldet öfver Tyskland, inträdde en omgestaltling af dess staters inre förhållanden, som allmänbet mottogs med belåtenhet och ände till förmån för folken, hufvudsakligen följd af en mängd tryckande feodalinrättlingars afskaffande; men den hårdhändta beiandlingen af de franska generalern: vid vissa illfällen och de krigskontributioner som inIrefvos från de länder som hade gjort ett törre motstånd, väckte ovilja mot fransmänen och gjorde det lätt för de förödmjukade urstarna, att under den förtryckta nationalietens banår och under varma löften o.u fria örfattningar uppkalla den tvska demokratien