Aftonbladet – 10 februari 1860, sida 3

seende på unionen från första stunden had gjort till regel för sitt förfaringssätt. Tvun gen att äfven å sin sida mot det beväpnade motståndet uppställa vapenmakt, glömde Sver. ges konung dock ej sitt konungsliga löfte Det upprepades tvärtom i nya proklamatione; af den 10 och 17 Juli. Ja; den 10 Augusti. medan ännu fiendtligheterha pågingo, hade kronprinsen Carl Joban uti en ny proklamation gifvit löfte om till och med sjelfva Eidsvolderförfattningens antagande med vissa än. dringar; ett löfte, som sedermera af konungen enom en förkkaring, daterad Uddevalla den 30 Augusti, bekräftades Denna framställning, som naturligtvis åsyftar att göra klart, att Norge för sin regeringsform icke hade sig ksjelit, utan endast konungens nåd att tacka, innehåller olyckligtvis ett språng i bevisningen, ådagalagdt genom uttrycket, att Sverges konung var tvungen att uppställa vapenmekt. Det är ock nogsamt kändt, huru härmed förhill sig, och att det icke var så alldeles otvunget, ej heller så obetingadt, som anbudet på antagandet af Eidswoldskonstitutionen gjordes norrmännen. Dessutom bör anmärkas, dels att kronprinsen Carl Johans omtalade löfte, efter hvad allmänt berättats, icke lemnades förr, än han genom en kurir, som anlände från kongressen i Wien, hade fått sig meddeladt, att det var af högsta nöd att påskynda föreningens fastställande, emedan en Jlomkastning i stormakternas tänkesätt var närs att inträffa, som kunde möjligen medföra Norges återställande till Danmark, och dels att Sverges resurser vid denna tidpunkt voro så uttömda, att kronprinsen Carl Johan, på uppmaningar att fortsätta kriget för att intaga Norge, hade lemnat det bekanta svaret: Gitf mig 40,000 man och medel till deras underhåll i två månader; i annat fall kan jag icke efterkomma uppmaningen. Detta hindrar dock icke det antagandet, att hos Carl Johan, äfvensom hos den konstitutionelt sinnade konung Carl den 13:de en viss generosit eller välvillighet sammanband sig med deras välgrundade misströstan om möjligheten af Norges kufvande innan andra svårigheter kunde mellankomma. s Det bör dock, då den lärde ledamoten i högv. presteståndet talat derom, att den norska grundlagen, sådan den blef fastställd, helt och bållet var en skänk af den svenske konungens ädelmod, icke lemnas ur sigte, att tet förslag till ämdringar i Eidsvoldsförslaget, som gjordes från svenska sidan, innehöll ganska väsendtliga karaktersskiljaktigheter till konungamaktens förmån, men hvilka ifrån norka sidan förkastades, och detta synes mig äfven utgöra en direkt vederläggning af den lärde !edamotens påstående. år En annan talare inom det högvördiga ståndet har rört sig på området af mera sväfvande fraser. Han börjar sålunda: Då nu, första gången efter föreningsfördraget med Norge, Sverges rikes ständer tillfälle blifvit beredt att åtministone anställa betraktelser om de skandinaviska folkens internationella örhållanden, väljer jag, för att icke löpa ra att uttala något ovarsamt ord i ett så vigtigt och grannlaga ämne, helst det skrifna, för att äfven tillkännagifva min uppfattning af norska Storthingets beslut att upphäfva 14 i Norges Grundlov. Jag vet ingenting som kan hindra Svea rikes ständer att med ledning af 60 S regeringsformen anställa allmänna betraktelser öfver de skandinaviska folkens internationella förhållanden. Men det påföljande af talarens yttrande visar att hans ord fallit ganska ovarsamt. Sjelfva grundtanken hos denne talare framträder, då han säger, att Norges konstitution, jemte det den utgör ett fritt och sjelfständigt folks grundförfattning, tillika i sig innefattar egenskapen af att utgöra ett på bestämda traktater grundadt och befästadt fördrag med ett annat fritt och sjelfständigt folk.. Huru dermed i sjelfva verket förhåller sig, måste dock bestämmas af grundlagarne sjelfva och hufvudsakligen af ingressen till Norges grundlag. Men detta synes ingenting betyda i talarens ögon. At Grundloven, såsom talaren anmärkte, utgör det första unionsdokumentet, afslutadt mellan Sverge och Norge, är tydligt, då norska grundlagen var ett hufvudvilkor för föreningen, om hvilken Sverges regeringsform deremotingenting kunde innehålla; men märk hvilket språng i slutledningen, då talaren bäraf drager den slutsats, till hvilken icke den rivgaste verkliga anledning förefinnes, att norrmännen icke kunna ändra sin grundlag i någonting, som är af unionel natur, utan Svea rikes ständers hörande. Den ärade ledamoten har, såsom man ser, här skapat sig ett argument för sin sats, genom tilläggande af orden ,unionel natur, lemnande det såsom en öppen fråga, hvilka bestämmelser kunna vara af denna beskaffenhet, utan att bemärka, hvad jag här förut sökt bevisa, att allt hvad i Norges Grundlov är af beskaffenhet att äfven tillhöra de svenska ständernas pröfning finnes på det tydligaste utstakadt i sjelfva denna lag, jemförd med riksakten. Af denna sväfvande beskaffenhet äro de argumenter, som blifvit anförda till stöd för påståendet, att den ifrågavarande förändringen är unionel. Med detta uttryck, i hvilket man trott sig finna en talisman, har man ock derföre mycket sysselsatt sig. Det heter vidare uti ifrågavarande anförande: Vid sådana förhållanden är det väl på sin tid att Sverges konung och ständer icke längre stillatigande åse huru norska Storthinget fortsätter sin afsöndringspolitik och ur sin Grundlov söker utplåna alla spår efter föreningen med Sverge, Detta, mina herrar! anser jag böra till antalet af dessa äkta yfverborna svenska utgjutelser mot odören ROSOR