Aftonbladet – 10 februari 1860, sida 3

Hvarför icke? Affärskarlens skarpa blick upptäckte här en fördel, och beslöt att begagna honom. Miss Pross och Lorry indelade natten itvå vakter, och gåfvo skiftesvis akt på honom från det närbelägna rummet. Han gick länge af och an innan han lade sig; men då han slutligen gick till sängs, insomnade han genast. Om morgonen var han tidigt uppe, och gick genast till sin bänk och började arbeta. D nna andra dag helsade honom Lorry med ett muntert god morgon, doktor Manettel och började språka om en hop saker, som ofta hade varit föremål för deras samtal. Han gaf intet svar, men det syntes tydligt, att han hörde hvad som sades, och att han tänkte på det, ehuru oredigt. Detta gaf Lorry mod att gå ännu längre; han lät miss Pross komma in med sitt arbete några gånger om dagen; de språkade då helt lugnt om Lucie och om hennes far, alldeles såsom vanlict, och liksom ingenting ovahligt vore å färde. Detta skedde på ett enkelt och naturligt sätt, och icke så ofta, eller så länge, att det kunde besvära patienten; och det var en läitnad för Lorrys vänskapsfulla hjerta då han tyckte sig förmärka att han såg upp oftare, och att han tycktes störas af någon oredig föreställning om, att icke allt var såsom vanligt omkring honom. När det led mot qvällen igen, frågade Lorry honom såsom förut: Hör på, bäste Manette, skola vi icke gå ut? Han upprepade, liksom förra gången, ut? Ja; för att spatsera htet med mig. Hvarför icke? Denna gången låtsade Lorry gå ut, sedan han icke förmått aflocka honom något: svar. och kom sedan tillbaka efter en timmes frånvaro. Under tiden hade doktorn förflyttat sig till fönstret, och satt der och såg på socker