Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 3

härigenom erhållit, icke ens varit nödvändig för att derom bilda sig ett klart begrepp. Det kan äfven inträffa, att en cller annan af allmänheten, som föreställer sig att frågans afgörande beror af mera invecklade förhbållanden än den verkligen innebär, icke är i tillfälle att med noggranhet följa des:a omständÅ ligare framställningar. Jag tror det derföre Å vara skäl, att gå tillbaka till ett påpekande Jaf de enkla grunder, som enligt mitt förmenande på ett klart och tillräckligt sätt ursprungligen bestämt de här ifrågavarande rättsförhållanden. Dessa grunder måste, såsom -hr Blanche redan anmärkt, hufvudsakligen igenfinnas i de acta publica, som röra Sverges och Norges förening, d. v. s. Norges Grundlov och riks akten allena. Hr Blanche har visserligen äfven redan vidrört det hufvudsakliga innehållet af dessa handlingar, men då man å andra sidav velat anse de slutsatser, som hr Blanche deraf dragit, endast innefatta ett slags påstående. mot hvilket andra påståenden blifvit uppställda. såsom den enes nej emot den andres ja när två personer tvista, så anhåller jag att f något närmare undersöka sjelfva ordalagen, syn nerligast derföre, att jag tror det vara angeläget att fästa noga uppmärksarthet vid det oskiljaktiga sammanhanget mellan den bokstofliya lydelsen af vissa ställen af dess: hamllingar: hvarigenom ock måbända på förhand kan bemötas åtskilligt som andra ledamöter möjligen hafva förafsigt att vid detta tillfälle anföra. Jag vill då till en början fästa uppmärksamheten derpå, att den af de svenska kommissarierna meddelade påskrift på Norges Grundlov innehåller det uttryckliga förklarande. att?denna Grundlov?, såsom det heter, saaledes som den ord för ord foreskreven staaer — med Forbeholdenhed af Sveriges Riges Steenders constitutionelle Ret, i de Dele, som medföre Forandring eller Modificationer i Sveriges Riges Regjeringsform — er bleven afhandlet 0g besluttet imellem vor allernaadigste Konge og Herre, Carl den Trettende, Sveriges, Norges, Gothers og Venders Konge c. åc. c., ved os undertegnede befuldmegtigede Commissarier, paa Hans höie Vegne, samt Norges ges, nu i Christiania forsamlede, overordentlige Storthing. Här befinnes det således — och jag ber alla dem, som tillhöra den motsatta sidan, nöga beakta denna omständighet — att norska grundlagen blifvit afbandlad och beslutad endast emellan konungen af Sverge och Norges Storthing, samt utan annat förbehåll för rikets ständer, än med afseende på sådana delar, som kunde medföra förändring i Sverges regeringsform. Det står äfven i full öiverensstämmelse med 12 S af vår regeringsform, som lyder: Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande makter ingå, sedan han, enligt föregående , deröfver hört statsministern för utrikes ärendena och någon annan tillkallad statsrådsledamot,. Detta förefaller så tydligt, att just de personer, som vilja åt Norges Grundlag gifva naturen af en traktat, måste erkänna, att det varit konungens ensak att afsluta denna traktat och att således derifrån icke kan hemtas något stöd för påståendet, att rikets ständer hafva med traktatens afslutande att skaffa vidare, än förbehållet angifver; samt att Norges statsrättliga ställning I öfrigt således redan blef bestämd genom sjelfva grundlagen, Denna slutsats vinner dessutom en ytterligare bekräftelse deraf, om någon protest eller anmärkning emot de kontraherandes befogenhet, nemligen konungens af Sverge å ena och Storthinget å andra sidan, icke blifvit af Sverges näst derefter sammanträdande ständer framställd. — Jag är icke benägen att eftergifva ett iota af rikets ständers rätt, och detta hoppas jag framdeles under denna riksdag få tillfälle att visa vid behandling af ämnen, som angå folkets sjelfbeskattningsrätt och dylikt, men jag fror, att man, då en internationel fråga är å bane, bör noga hålla sig till uttryckligen bestämda rättigheter, men icke bygga på en förmodad anda, som skall sökas genom långväga tolkningar och icke finnes i bokstafven. Om man nu går att forska efter den närmare betydelsen at den i nyssanförda påskrift förekom-: mande mellanmening, som innefattar förbehållet af Sverges rikes ständers rätt i vissa delar, så finnes 42 i Gruhdloven vara det enda ställe som lemnar en anvisning i detta hänseende, och der träffas följande speciella stadgande: Angaaende de nermere Bestemnelser, som ere nödvendige i de i S5 39, 40 98 41 anförte Tilfeelde, foreslaaerf Kongen: for nöste Storthing i Norge og Rigsdag i Sverige en Lov, bygget paa Grundsetningen om tuldkommen Lighed imellem begge RiJernen, När Grundloven var antagen å konungens af Sverge vägnar, sådan som den ord för ord lyder, måste det vara klart, och längre kan let omöjligen komma, att de i 42 omsämnda tillfällen, vid hvilka närmare bestämmelser vore behöfliga, hänföra sig uteslutande till 39, 40 och 41 65, som innefatta föreskrifter, huru förfaras skall, då konungen dör, medan ronföljaren ännu är omyndig, äfvensom i de all, då det tillkommer det svenska statsrådet tt i denna egenskap föra regeringen. Til följd af åberopade 42 afläts ock till vikets år 1815 församlade ständer en kunglig roposition, som försmedde antagandet af nu sällande riksakt, hvars inledning är så lylande: Vi Carl etc. göre veterligt: Att sclan, till följe af Våre nådige propositioner, IVveriges rikes ständer och Norriges rikes Störhing öfverenskommit och beslutit att, till estämmande af de mellan Sverige och Norrige uppkomne konstitutionella förhållanden, upprätta AR särskild riksakt, alldeles såsom den ord för ord härefter följer : 10. 8. Vv. n SEEERermnfoe ta ir retat tre ENE. sig bort från dem som hålla vakt öfver hen-)c ne, och följer med menniskohopen. Nu är: hon alldeles galen. Hon kan uthärda atthöra