Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 3

sig bort från dem som hålla vakt öfver henne, och följer med menniskohopen. Nu är hon alldeles galen. Hon kan uthärda att höra klockan ringa för den döende, hon kan utbärda hopens råa anmärkningar. Hvilken anNan än en vansinnig .skulle :kunna göra letta? Till straff för hennes svåra synd upprepas för hennes sjuka inbillning hvurje dag scenen vid hennes mans död, utan att någon af de ohyggliga detaljerna förbigås. Vi utelemna hvad hans brott bestod i. Men han dog, och det var hennes svartsjuka som hade gifvit honom döden. Hentes straff är vida förfärligare, liksom henres synd var större, Ack, hur mycken sorg ges det ej i verlden! Hur bleka och färglösa äro icke dessa skuggor :f ett qvinnolifs stora tr: gedi, hvilka jag tecknat efter -min fantasi. Vi se inbänken, men våra lemmar måste ligga urledvridnaoch krossade på den, förrän vi kunna bedöma tortyrens qval, liksom wår själ måste vrida Sig i onyttiga samvetsqval och i de bittraste smärtor, som känslan förmår uthärda, förrän vl rätt kunna fatta betydelsen af det promenerande fruntimrets dagliga utrop: svarsjuka är djefyuleni