Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 3

Hr L. J. Hjertas anförande i Borgareständet i anledning af hr Dalmans motion rörande Riksståthållareembetet. (Vid refererandet af debatten i borgareståndet öfver ifrågavarande ämne blef detta anförande, i anseende till dess utförlighet, endast i korthet omförmäldt. Red. meddelar nu detsamma sidant det blifvit uppfattadt till ståndets protokoll, så mycket hellre som läsaren troligen med intresse skall följa den granskning, som deruti bland annat förekommer af riksarkivarien Nordströms i presteståndet framställda Metternichska åsigter om det positiva i folkrätten.) Förevarande motion synes mig, såvidt den afser en anhållan, att K. M:t måtte meddela rikets ständer underrättelse om hvad som förelupit vid Norges Storthing i fråga om afskaftande af norska ståthållareembetet, vara ganska oskyldig, enär 60 S regeringsformen tillåter rikets ständer att till konungen framföra någon deras allmänna önskan i hvilket ämne som helst, på sätt 89 regeringsformen utstakar. . Men genom det tillägg i motionen, som åsyftar, att K. M:t i sammanhang med berörda tillkännagifvande måtte aflåta till rikets ständer en proposition i ämnet, har frågan erhållit en annan karakter och antagit betänkligare dimensioner. Detta kan man ock finna af den värma, hvarmed ämnet redan inom de öfriga riksstånden blifvit upptaget, och hvilken otvifvelaktigt haft och, fortfarande till dess den blifver löst, skall hafva till påföljd att det verkligen inträftar, som vid ett tillfälle under en föregående riksdag inom detta stånd blifvit yttradt, och då gjorde ett visst uppseende, att Europas upp: märksamhet i detta ögonblick är fästad på borgareståndet. Bland de yttranden i ämnet, hvilka redan törekommit inom de öfriga riksstånden, finnas !vänne, det ena afgifvet i högv. presteståndet if professor Carlson och det andra i bondeståndet af riksdagsfullmäktigen Nils Larsson, hvilka innefatta en klar och fullständig utredning af frågans historiska beskaffenhet med afseende på den andel rikets ständer kunna hafva i tillkomsten af det konstitutionella för-! hållandet mellan Sverge och Norge. Jagtror knappt, att någonting kan eller behöfver tiläggas till de fullständiga upplysningar dessa Ela yttranden innehålla, rörande den bekräf:else, som år 1815 lemnades Norge på fullkomlig domnlikbet. med Sverge i statsrättligt hänseende. Men jag anser derjemte, att den intressanta historiska belysning, som frågan sa OENIGA SÄS