Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 1

då denna samma fråga förut blifvit behandlad af Norges konung i norskt statsråd, utan att ringaste anmärkning deremot varit hörd, eller endast en tanke då yttrats derom, att det borde och kunde ske annorlunda. Men om nu — heter det vidare — Norges konung sanktionerar detta norska grundlagsförändrivgsförslag och sålunda den numera knappt tänkbara, men dock i teorien qvarstående möjligheten, att Norges konung kan vid besättandet af ett visst norskt statsembete falla med sitt val på en svensk man, blir borttagen, 6:0 rubbar man icke derigenom ett af de få band, som göra, unionen till en realunion? Nej, denna sak är icke af den ringaste vigt eller utöfvar något inflytande på unionen; aldraminst kan ståthållarskapets upphäfvande, såsom man från de fanatiserades sida föregifver, innebära något frö till unionens upplösning och uutgöra en förklaring att en realunivn emeilan Sverge och Norge icke finnes. Realunionen består deri, ati de förenade rikena ha gemensam diplomati, gemensamhet i afseende på krig och fred, gemensamt konsulatväsende och gemensamt försvar. Ståtbållarskapets upphäfvande utöfvar intet inflytande på dessa saker. Men äfven om vi — heter det då åter ur en annan tonart — skulle medge att stadgandet om. ståthållarskapet upphäfves, hvilket vi till och med gerna skola göra, då det endast är en död .bokstaf, ett genom häfden och den allmänna meningens dom redan föråldradt stadgande. en lagparagraf, som ingen tänker sätta i-verkställighet,, 6:0hvarföre kan icke, för principens skull, en svensk medverkan i detta hänseende ega rum? Om Norge i sjelfva. saken får sin vilja fram, hvarföre -undandraga . sig. all. inblandning af svenska statsmakter? En särdeles naiv fråga. Norrmännen, för hvilka eganderätten till deras grundlag och deras sjelfbestämmelserätt i grundlagsfrågor är dyrbarare än allting. annat, vilja naturligtvis långt hellre ha stadgandet om ståthållareem-betet .qvarstående än att i och genom dess afskaftande erkänna en interventionsrätt från svenska statsmakternas sida. Det är, här nemligen i sjelfva verket icke fråga blott om rätten i. afseende på en. paragraf, utan om hela. norska grundlagen. Man ser: den ene uppräkna ett mindre, den andre ett större antal grundlagsbestämmelser,, som. skulle . vara af unionel. natur, och.den naturliga följden häraf och af hela bevisningen måste vara, att norrmännen fatta, att så snart man begifver sig utom gränserna af riksakten, så kan man icke vara säker emot påståendet, att hela norska grundlagen är en unionsbestämmelse, hvaruti ingen-förändring kunde ske utan Syerges samtycke, för att Sverge i alla händelser, med afseende på hvarje särskild förändring, må kunna afgöra, om den rör en bestämmelse, som man vid den tidpunkten i Sverge vill betrakta såsom unionel. Norska grundlagens norskhet, dess karakter af. att. vara Norges egendom; det är i denna fråga den alldeles öfverordnade -hufvudsaken, som alla de, hvilka från norsk sida yttrat sig i ämnet, konseqvent hålla för ögonen, för hvilken allt annat måste vika, och som hvarken regering eller representation synes ärna släppa ur sigte, det må gå med der mindre, den speciella frågan, buru som helst. Men — så har åtminstone en och annan muntligen yttrat sig till oss — om man nu skulle anse de skäl, som anförts för en svensk intervention, vara,.alldeles ohållbara, T) hvarföre då utsäga detta? Hvarföre uppträda mot svenska påståenden, mot dem, com yrka en rätt för Sverge? Hvarföre icke åtminstone tiga och vara neutral? Hvarje svar på en dylik fråga äri det hela öfverflödigt.. Den måste hederligt folk emellan betraktas såsom ett dåligt skämt. Vi uppträda i denna fråga emot svenska påståenden, eller, rättare och tydligare sagdt, emot af några svenskar gjorda påståenden, derföre att det är en feghet att icke uppträda för hvad man känner och erkänner vara sanning och rätt; derföre att det vore en dubbel feghet att icke så klart och fullständigt som möjligt uttala detta, sedan man tillförene, i brist på full utredning af saken, varit tvehågse och ett ögonblick låtit imponera på sig genom sofismer; derföre att Sverges rätt bäst afses och befordras derigenom att man söker förhindra, att Sverge icke begår någon orätt och attnågra fanatiserade individers önskningar och yrkanden icke bli Sverges; derföre att Sverges frihet och ära ickei den ringaste mån befordras och ökas. derigenom att Sverge kränker Norges frihet och ära, utan att tvärtom bådadera skola lida mehn af ett såda t ingrepp; och slutligen derföre atl vi anse det af vigt särskildt uti den allmänna unionella frågan, att svenskarne sköla kunna möta norrmännen med öppen panna och med blank sköld, erinrande derom, att Sver e fritt, öppet och otvunget erkänt Norges frihet och sjelfständighet, att det uppriktigt gladt sig öfver den noiska friheten och dess goda frukter och aldrig försökt göra något intrång i densamma, samt att Sverge Känner ni honom verkligen icke?s återtog hon; har ni aldrig träffat honom ?