Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 1

Aftonbladskontoret vi: Mynttorget, mot 12, öre Ri ESKS Te INTET OTND ERT ETS EA EE STOCKHOLM den 9 Febr. Sken och verklighet i den norska frågan. IL. Men om det nu så skulle vara — fortsätta de, som tala för en svensk intervention i norska st thållareskapsfrågan — att denna fråga alls icke är unionell, utan en rentnorsk fråga, huru kommer det då till att 3:0 den så kallade u.ionskomitens norska ledamöter medgifvit, då fråga var om förslag till ett nytt unionsfördrag, att såsom ett slags wederlay för upphäfvandet aj ståthållareembetet skulle äfven upphäfvas de i 258 norska grundlagen befintliga inskränkningarne i konungens rätt att d.sponera öfver Norges krigsmakt? Äfven om man skulle antaga, att fyra norska privatpersoners yttrande i ett komitebetänkande, som vår regering hållit så hemligt, att hvarje bemödande under fjorton års tid att, med stöd af den rätt tryckfrihetsförordningen uttryckligen lennar, få del deraf, varit fåfänga, skulle ha någon större betydelse i fråga om Norges statsrättliga ställning, så bevisar detta yttrande i sjelfva verket ingenting af det man deruti velat se. Här var fråga om uppgörandet af grunder för ett nytt föreningsfördrag, som skulle bli mera omfattande och fördenskull kunde föranleda åtskilliga förändringar i både Sverges och Norges grundlagar, hvilka fordrade bifall af hvartdera landets representationer, liksom förslaget i sin helhet derföre äfven skulle vara afsedt att af båda Jändernas representationer granskas och godkännas i grundlagsenlig ordning. Här vidrördes och sattes sålunda i fråga åtskilliga saker, som för närvarande icke höra med till unio, sfördraget, men som ansågos nu böra kunna komma på tal. Det var nödigt att äfven i afseende på dessa söka åvägabringa någon enhet inom komiten, och vid de förslag till . grundlagsförändringar, som i sådant hänseende uppställdes, vägdes den ena emot den andra, Så finner man att vid sidan af och såsom vederlag mot grundlagsförändringen i 14 S norska grundlagen uppställdes, icke förändringen i någon verklig unionsbestämmelse, utan en modifikation i samma grundlags 25 S, som är så långt ifrån att vara på ringaste sätt traktatmässig eller unionell, att vi för vår del snarare skulle vara böjda att kalla densamma antiunionell, emedan dåen innehåller emot unionens andemening stridande inskränkningar i Norges konungs rätt att disponera öfver landets krigsmakt till det gemensamma försvaret. Att detta alls icke inneburit något slags medgifvande, att Sverge ege veto i afseende på vissa delar af norska grundlagen, finner man klart af andra uttalanden i betänkandet. Ännu i denna stund sakna vi all tillgång till betänkandet, och det förefaller oss högst besynnerligt att, om regeringen i detta hänseende förgäter sin pligt och under besynnerliga förevändningar eluderar en i grundlagen medgifven rätt, icke ekonomiutskottet dragit försorg om ofördröjlig tryckning af betänkandet. Af fragmenter ur detsamma, som varit införda i norska tidningar, finna vi likväl, att komitens ledamöter enhälligt, såväl de svenska som de norska uttalat den grundsatsen, att hvardera riket, det ena oberoende af det andra, kan företaga förändringar i sina grundlagar. Det är teimligen tydliga ord, och detsynes då vara något vanskligt att vilja från uniopskomitn hemta något bevis på bristande sjelfbestämmelserätt för Norges konung och folk i norska grundlagsfrågor. Men äfven om vi skulle medgifva — yttrar en och annan, som icke börer till de fanatiserade — att der icke finnes någonestädes en skrifven bokstaf, som lemnar Sverge verklig rätt till ingripande i en norsk grundlagsfråga, så 4:0 är det likväl billigt, att saken betraktas såsom, om också i sig sjelf rent norsk, dock indirekt berörande ISverge och derföre företages till afgörande i sammansatt svenskt-norskt statsråd. På de grunder, som vi anfört emot det första af oss citerade påståendet, att omnämnandet af svensk i den ifrågavarande grundlagsparagrafen involverar någon rätt för Sverge till ett ingrepp i norska grundlagen i detta fall, måste man äfven underkänna det yrkande vi här anfört. Norske riksståthållaren bar icke och har aldrig haft några åligganden eller befogenheter af unionell natur. Hela hans kall och verksamhet afse uteslutande Norges inre angelägenheter. Liksom han från unionens stiftelse alltid varit utnämnd af Norges konung i norskt statsråd, så har han äfven i sin funktion såsom riksståthållare icke det ringaste att skaffa med Sverges regering, utan står endast i ansvar inför Norges konung och Norges representation. Emot en beandling af denna fråga i sammansatt statsråd tala, utom dess egenskap att vara rent norsk ocH endast röra en inskränkning i norska konungens rätt och valfrihet, äfven, såsom vi förut antydt, häfd och prawis, nog lycklig. — Och vördar allt för mycket andras. hemligheter — — Likväl tyckes det som — För öfrigt, fortsatte hon, vill jag ej göra er några förebråelser. Hvilken annan som helst skulle i ert ställe handlat på samma sätt. -Utomdess har slimnenmed. 82 mycken ihärdiohet cam.