Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 1

Hon besinnade sig ett ögonblick och återtog derefter sin plats. — — Jag sade er nyss, återtog jag med värma, att jag visste allt: detär icke sannt. Jag vet ingenting, alldeles ingenting; jag vet hvarken hvem ni är, eller hvenyhan är, och om ni blifvit upprörd genom de ord, som jag för ett ögonblick sedan sade till er vid pelaren, så tillskrif det endast slumpen, en sällsam, oförklarlig slump, hvilken, likt ett oundvikligt öde, tvenne gånger förut på ett hemlighetsfullt sätt sammaånfört mig med:er och gjort mig till en ofrivillig åskådareaf hvad nikanhända velat hålla hemligt. Sedan berättade jag henne allt utan omsvep och utin att dölja den minsta småsak. Jag beskref mina möten med henne, först i Sorrento öch sedan i Ryssland, mina fruktlösa efterfrågningar i Michaielowskoge, och till och med mitt samtal i Moskwa med madam Chlikof och hennes syster. Nu vet ni alltv, tillade jag i det jag slutade min berättelse. Jag vill ej tala om hvilket djupt och mäktigt intryck ni hos mig väckt. Att se er och icke blifva af er förtrollad, var omöjligt. Jag behöfver ju icke förklara för er huru detta intryck uppkom. Påminn er; under hvilka förhållanden jag två gånger sett er. — Och var öfvertygad, att Jag icke är den man, som öfverlemuar mig åt dåraktiga förhoppningar; men besinna äfven af hvilken stark känsla jag i dag blifvit bemäiktisad, och förlåt mig, förlåt den opassande list, till hvilken jag tog min tillflykt för att, om också blott för ett ögonblick, ådraga mig er uppmärksamhet. Hon afhörde denna förklaring utan att uppresa sitt hufvud: ? Hvad vill ni mig då? frågade hon slutige Jag? — jag vill ingenting, jag är redan