Aftonbladet – 9 februari 1860, sida 1

Känner ni honom verkligen icke?. återtog hon; har ni aldrig träffat honom ? Aldrig. Han har tillbragt nästan hela tiden utomlands, men är för det närvarande bär. Ni bar nu hört hela min historia, fortsatte hon, och ni ser, att i den finnes hvarken någonting hemlighetsfullt eller sällsamt. Men Sorrento? frågade jag blygt. Det var i Sorrento jag lärde känna honom, svarade hon långsamt och försjönk åter i en drömlik tystnad. Vi sågo på hvarandra. En sällsam rörelse bemäktigade sig hela min varelse. Jag satt vid hennes sida, vid denna qvinnas sida, hvilkens minne så ofta hade sysse!satt min inbillning och som så. smärtsamt hade upprört och förvirrat mig. Jag satt vid hennes sida, och jag kände mitt hjerta isadt och sammanpressadt. Jag visste. att ingenting skulle följa på detta möte, ait. det låg ett svalg mellan henne och mig, och att, en g ng på nytt åtskilda, vi aldrig mera skulle sammanträfta. Med upprätt hufvud och bänderna hvilande på sina knän satt hon til! utseendet lugn och likgiltig. Jag förstod denna, en obotlig smärtas fullkomliga 1.knöjdhet; jag fattade väl detta, en ohjelplig olyckas isande lugn. Dan ;musikens orediga toner ljödo, än på afstånd, än plötsligt närmande sig. Denn glada musik uppfyllde -mig med vemod. Det är icke möjligt, tänkte jag, att det är denna qvinna som fordom i fönstret i det lilla fjerran landthuset uppenbarade sig för mig i hela glansen af sin triumferande skönhet. Och likväl tycktes det som hade tidens vingar knappast vidrört henne. Den nedra delen afhennes ansigte, som maskens skägg icke dolde, var af en nästan barnslig friskhet; men från hela hennes varelse spridde sig en kyla, lik den ifrån en staty. Hade Galatea åter upp stigit på sin piedestal för att derifrån aldriÖo