Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 1

Sken ooh verkligbet I dep porsika frågan, IL De, som äro fanatisera frågan, vilja icke höra De anse det för he? att rent af tillstopr som kan från de i en historisk? måste berg af ae i ståthållarskap:några skäl och bevis. serligt och förtjenstfullt va sina öron för allt hvad a andra sidan anföras. Att Juridisk tvistefråga, der allt . o utredning och flersidig diskusSlON, lata denna diskussion utöfva något inflytande på sig, så att man icke -hårdnackadt torska asar sig inom en viss uppfattning, döf och olind för allt hvad ur historiens, förnuftets, billighetens och klokhetens synpunkt mot de:nsamma andrages — det karakteriseras af dem såsom imkonseqvens och ?omsadling?. På det lumpnaste sätt slår N. D. Allehanda oupphörligt omkring sig med: detta ord, utan tvifvel hufvudsakligen för att derigenom ter-rorisera de representanter, som, då denna fråga först upptogs på riksdagen och man endast hade haft tillfälle att höra den ena sidan, ansågo de skäl, som derifrån anfördes, vara grundade eller åtminstone i hög grad tänkvärda, men som, sedan de äfven fått höra den andra sidan och sett saken fullständigt belyst utur annan synpunkt, lärt sig inse, att de först anförda skälen icke kunna hålla stång och att det är omöjligt att på dem grur,4 ett yrkande, som icke afser det allra ri ada a t verkliga gagn för vårt land, men deromot fientligt vänder sig emot brödrarik-ets frihet och sjelfbestämmelserätt i dess egaa inr gelägenheter, och derigenom endast kan framkalla en ovilja och ett misstroende, som för långliga tider aflägsna utsigterna til? enighet och samdrägt samt en utvecklivoch förbättring af den bristfälliga WP oner . n. Det är sålunda icke för de fanatiserades skull som vi orda : soo vn 1 denna fråga, i hvilken de ingenting vilja höra eller fatta, liksom de fn att vid diskussionerna i preste-, borgareoc vondeståndet ingenting framkommit, som Jenat till frågans bättre bedömande: Men vi vända oss till dem, som betrakta saken med mera sans och som verkligen önska, att den må bli utredd, i stället för att hoptrasslas gejr passionerade påståenden och blinda maktspråk. Vi ha med den största sorgfällighet läst och genomgått, granskat och jemfört allt hvad i denna sak blifvit offentligt yttradt såväl i Sverge som i Norge under hela den tid diskussionen varat. Resultatet af denna granskning: och jemförelse har efterhand blifvit den bestämda öfvertygelsen, att de påståenden, på hvilka man grundat anspråken på en svensk: intervention i den förevarande, rent norska frågan, icke blott äro ohållbara, utan stå i strid med Sverges ära och intresse. Lika litet som vi skulle vilja eftergifva en hårsmån af Sverges verkliga rätt, lika litet ha vi kunnat underlåta att sanningen till ära öppet uttala, att vi kommit till klar insigt derom, att man i denna sak vändt upp och ned både på stadgad häfd och statsrättsliga begrepp samt velat leda vårt land in på en högst vådlig och frihetsfiendtlig bana. Vi skola, utan att inlåta oss på vidlyftiga deduktioner, så kort och distinkt som möjligt angifva, huru sjelfva hufvudmomenterna uti hvad vi kallat de Nordströmska teoriernantaga sig ut i våra ögon, efter den flersidiga: belysning de erhållit. Man har på den sidan, der man velax förneka Norges sjelfbestämmelserätt i desna sak, d. v. s. förneka Norges konung och, representation rätt att afskafta ett norskt statsembete,, förmenat att 1:o redan derigenom att Ssensk man nämnes uti den ifrågavarande varagrafen af norske grundlagen, berörer denne fråga Sverge; ty den rättighet, som härigenom hålles öppen, må vara wuru ringa och illuserisk som helst, så är det lock en rättighet cler åtminstone en uti tcorien Qvarstående möjlighet ill en rättighet.n Medger man, att Norges grundlag verkligen ir dess grundlag, norska nationens okränkbara gendom, och att Norge har full fribet och sjelfständighet i sina egna inre angelägenheer, och ändock vill drifva ofvan anförda påstående, då kommer man i sanning till de orimligaste konseqvenser. Man skulle då lätt kunna finna skäl för intervention äfven i anIralländers inre angelägenheter. Vägen är kort genom exempel. När danska grundlagsstiftande riksförsamlingen år 1849 liskuterade det af ministeren framlagda grundagförslaget och hade hunnit till den paragraf, . som handlade om infödingsrätt och naturaliation, uppställde Grundtvig till denna para-saf följande ändringsförslag: Ingen tysk eller: innan utländning kan få dansk infödingsrättinnat än genom lag (d. v. s. genom beslut: f riksdagen, sanktioneradt af konungen), mem venskar och norrmän skola räknas för inn ödda, när de verkligen bosatt sig i riket, Jetta förslag var nära att gå igenom och kulle utan tvifvel ha gjort detta, om icke Y gotioären här särskildt hade utpekat yskar je såsom AO OSTEN RANE ERE st e annen gubben smålog er dast försmädligt och ini vn une