Aftonbladet – 8 februari 1860, sida 1

men gubben smålog er dast försmädligt och gick sin väg. Jag återvände ,1) Glinnoö. Jag var illa till mods, likasr,m ett barn, hvilket nyss fått bannor. N-cjn, sade jag slutligen till mig sjelf, Jag bör bestämdt icke söka att få ljus i denna nemlighet. Jag skall icke mera bry miZderom, jag vill icke ens tänka på allt detta. rr En vecka förgick. Jag försökte attiklångt ifrån mig aflägsna minnet af den okända, af hennes följeslagare och af mina möten med dem; men det oaktadt förföljde mig detta minne beständigt och förargade mig med hela den retsamma enträgenheten hos en fluga under middagsluren. Lucavitch kom också ständigt för mig med sina hemlighetsfulla blickar, sitt fåordiga tal och sitt SOrglustiga småleende. Sjelfva huset tycktes, då jag återkallade det i mitt minne, försmädlig t betrakta mig igenom sina halft tillslutna fönster och likasom förtretligt tillrfopa mig: I alla fall skall du dock ingenting få veta.. . Kortligen — jag förlorade tålamodet, och en dag begaf jag mig åter till Glinnoö. Jagifår erkänna att jag ännu en gång rönte en ganska liflig rörelse under det jag nalkades det hemlighetsfulla huset. I dess yttre var ingenting förändradt, samma tillslutna fönster, samma sorgliga och öfvergifna utseende: endast att i Lucavitchs ställe en yngling om tjugo år satt på bänken framför den lilla flygeln. Han bar en lång rock af nankin och en röd skjorta. Han var insomnad med handen under hufvudet. Efter några ögonblick började detta att antaga en vacklande rörelse, hvarefter han upplyftade det, i det han spratt till ur sin sömn. God dag, min vän, sade jag till honom med hög röst. Han reste sig hastigt och upp spärrade sina stora förvånade ögon, i det ha